Det var torsdagen före midsommarafton & sista året innan milennieskiftet. Jag är 17 år & en av de bärande spelarna i lilla byn Holsljungas snart nedlagda division 5-lag. Det vankas derby & bottenmöte mot grannbyn Mjöbäck & det ryktas om att publik kommer få parkera nere vid dansbanan.
Det finns egentligen inte fotbollspelare eller befolkning nog i bygden för två lag & det förs diskussioner på styrelsenivå om att klubbarna skall slås ihop till nästa säsong. Vi yngre spelar gärna i samma lag som våra klasskompisar i grannbyn men de äldre i vårt lag lägger hellre ner föreningen än går ihop med Mjöbäck. De flesta anar dock att det inte finns någon annan utväg & tänk, kanske att vi då skulle kunna gå bli så bra så vi går upp i den av Borås Tidning specialbevakade BT-fyran.
Rent teoretiskt står egentligen ingenting på spel i matchen som skall spelas för alla vet att åker ett lag ur så kommer nya laget ta serieplatsen för det laget som hänger kvar. Annat står på spel. Det känns i duggregnet att evig skam skall delas ut. Det sista derbyt ger ingen chans till revansch.
Vi skall spela 3-5-2 & jag får min vanliga roll på innermittfältet. Vi har tränat på att springa i en bananformation när vi skall sätta press & tänker självsäkert att inte Mjöbäck har nåt motdrag på det. Tränaren gav mig det individuella direktivet ”inga grejer nu”.
Matchen skall snart börja & på andra sidan står mina kompisar som jag skall fira midsommar med om ett dygn. Vid klubbstugan står farsan med sina kompisar & är redan arga på domaren. På andra sidan sköter Gun kiosken & det är fortfarande kö till förbi staketet.
Matchen börjar. Det blir 1-0 till Mjöbäck nästan direkt, sen 2-0 & 3-0 innan första halvtimmen är spelad. Vi läcker & jag har knappt rört bollen. Vi håller 0-3 till halvtid. Tränaren föreslår att vi i andra halvlek skall sluta hänga med huvudet & börja snacka mer med varandra.
Vi nickar åt förslaget & går ut för andra halvlek. Det känns lite avslaget, mer som när det är träning. Jag vågar då ta några steg fram med bollen när jag väl fick fatt i den & hade ingen att passa så jag sköt från alldeles för långt håll. Bollen gick högt mot mål, inte hårt alls, men deras målvakt började backa & vifta & då ser jag att han står alldeles för långt ut. Bollen dalar in över honom. Jag sköt mitt allra hårdaste men fick mycket beröm för min fina lobb.
Vid nästa avspark kände jag mig tuffare. Jag skrek för första gången i ett seniorlag ”kom igen nu gubbar!”. Nån minut efter tar jag en löpduell mot deras mittback. Han varvar ner hemma efter massa år i ett div 3-lag & han är såklart också renrakad på huvudet som mittbackar är för att kunna nicka utsparkar bättre. Vi springer ner mot kortlinjen, han tacklar omkull mig lätt men jag reser mig upp & fortsätter några meter bakom. Mittbacken skall bara täcka ut bollen till inspark så han slår av på takten helt ovetandes om att jag är i hasorna så jag smiter runt honom & får fatt i bollen. Helt ren med målvakten blir jag nervös som vanligt & passar istället Henke i Håkanhult som gör 2-3 i öppen kasse.
Såklart var det bara lite applåder från hälften av publiken men det kändes som att vi bars fram av onaturliga krafter. Vi smällde på. Vi skapade chanser. Vi fick hörna. Jag ville slå hörnan men det fick jag inte för en sån här viktig hörna var det nog bättre att en vuxen skulle slå.
Jag ställde mig vid den där halvmånen för att vara med på ett eventuellt skottläge. En position man får för att man inte vågar nicka. Hörnan slogs & det blev så där lite brötigt & studsigt. Helt plötsligt kommer bollen mot mig. Inte för högt & inte för lågt utan på en helt perfekt halvvolley-höjd. Jag lappar till med vänstern som jag gjort i alla dagdrömmar & bollen sitter stenhårt i nättaket bakom målvakten i motståndarlaget som dessutom är kusin med min mamma.
3-3! 10 kvar! Vi har gjort nåt otroligt. Vi kommer vinna. Så känns det. Jag är så varm i kläderna nu så berättar för domaren att han är dålig så får en onödig varning för snack. Men tänker att det får jag göra nu när jag är på väg att bli bygdens son.
När det bara är nån minut kvar tar den där hårlöse mittbacken bollen från mig genom att visa med axel, höft & arm att han är starkare än mig. Han sparkar bollen mot vårt mål. Vår försvarsrese Löken & skall bara få undan bollen. Ni som känner Löken vet att den rensningen med minuten kvar, den kommer bli så rejäl så att den bollen aldrig mer kommer hittas & sen är matchen slut & det är midsommar & allt frid & fröjd.
Jag tittar till lite snabbt & ser att det inte blir riktigt så rejält som det brukar vara. Bollen studsar till lite & upp mot Lökens överkropp & sen kommer rejäla rensningen ner mot sjön. Domaren blåser. Men han blåser inte trudeluttigt som en slutsignal. Han blåser hårt & han pekar mot där Löken står.
Straff! Hands tydligen. Ridå!
Straffen sätts säkert. Det blir 4-3 till Mjöbäck. Jag blev matchens bäste spelare & fick ett badlakan.
När sen föreningarna slogs ihop var jag aldrig mer bland de 11 bästa tyvärr.
