Jag kände ett påtagligt lugn på efter matchen, Ett otroligt tillfredsställande lugn ska tilläggas, men jag hade målat upp ett drömscenario av det här i många år.
Drömscenariot var betydligt mer hysteriskt. Jag hade föreställt mig själv helt okontrollerbar inne på planen, springandes planlöst med söndersjungen röst.
Nu stod jag bara där och söp in allt det fantastiska. Fansen, somliga av dem så där okontrollerbart euforiska som jag själv hade föreställt mig i drömmen. Många bekanta ansikten man tillbringat åtskilliga läkartimmar med. En hel del av dem med många decennier bakom sig som supportrar.
Intill dem unga killar och tjejer. Den nya generationen som börjat fylla läktarna de senaste åren exploderat. Med engagemang i form av sång, målade banderoller och Grönvita färger.
Efter att ha slagit Gais med 2-1 var VSK tillbaka i Allsvenskan, för första gången på 26 år. Stort för alla klubbar men extra stort i det här fallet. VSK Fotboll hade nämligen efter sin senaste allsvenska sejour, 1997, bjudit sina fans på en skakig och helvetisk tillvaro.
Ofta kändes de lägre divisionerna betydligt närmare till hands än något annat. Mer än en gång trodde vi att konkursen bara var en tidsfråga. Allsvenskan fanns inte på kartan mer än i de där drömmarna man måste ha för att hålla huvudet över vattenytan.
Några meter ifrån mig stod Kalle Karlsson i klädd guldhatt. Intervjuad av sin forna arbetsgivare, Sportbladet. Den första journalisten som lyckats även på andra sidan så att säga.
Ut från spelargången kom en lyrisk Simon Johansson. Lagkaptenen i laget. Han som varit med om en resa få andra fotbollsspelare kan motsvara. Med hela sin seniorkarriär i den Grönvita klubben.
Ingen lätt resa. Som en maskros ur asfaltens sprickor har han tagit sig upp och fram, från lovande till tongivande nyckelspelare. Han hade kunnat lämna för högre nivåer i seriesystemet men stannade.
Trots att VSK ofta låg i landets tredje division, inte sällan indraget i hemska bottenstrider, stannade Simon. Det var i den otjänliga grogrunden han utvecklades till en ytterst kompetent elitspelare. Ingen förtjänade det här avancemanget så mycket som han.
Kanske allra mest omsvärmad på Hitachis gräs var nog den storvuxne forwarden, Jabir Abidhakim Ali. Matchvinnare den här eftermiddagen, med två baljor som definitivt innebar allsvensk återkomst.
Jabir hade klivit fram som en ganska ovanlig karaktär på den svenska fotbollsscenen det här året. 202 cm lång och med många år på fotbollens bakgårdar. Först vid 20 års ålder började han sikta någonstans med sin sport
Den väldige forwarden kunde vid en första anblick se kantig ut men hade visade sig besitta ett fint spelsinne och var utrustad med en ovanlig kyla i boxen.
Husbysonen visade dock mer än annat upp en underbar glädje på planen. En bristvara i våra moderna dagars fotboll om ni frågar mig. Hans leende smittade av sig på hela Hitachi under året och snuddade vid fotbollens grunder. Kärleken och glädjen till spelet.
Från Husby kom en busslast till varje match i Västerås för att följa Jabir och hans lagkompisar i VSK.
2023 var ett ganska tungt år i Västerås. Med grova brott och många skjutningar. På en skola inte långt från Hitachi Energy Arena lockade kriminella i skogsbrynet. Med godispåsar och annat
Den här oktobereftermiddagen skymtades flera av dessa kids på Hitachis gräs. Minst lika glada som de äldre fansen och spelarna. Några månader innan hade ett par av dem hört flera skott mitt under sin fotbollsmatch nära ovan nämnda skola. På skakiga ben hade de då sprungit mot ljudet och funnit vad barn inte borde finna.
Den mörka men spännande världen, som väntat bara runt skolans knut, hade den här hösten fått en otroligt fin motvikt. Fotbollen i allmänhet och VSK.s framfart i synnerhet visade upp något helt annat.
Man kan slänga ur sig att fotboll bara är en lek och att det handlade om en ynka match. Hela året hade dock fotbollen förintat det påståendet. Vilken positiv kraft den visat sig vara. Inte minst för våra unga. Och fråga den VSK:aren som följt klubben i vått och torrt om det här var en ynka match? Nej, nej, nej. Det är ett datum vi för all framtid kommer att minnas. Om vi så väcks mitt i natten.
Jag var lugn där på Hitachis Grönvita konstgräs. Lugnare än jag föreställt mig innan med tanke på den extraordinära situationen. Det var emellertid ett lugn som infunnit sig tack vare att den definitiva lyckan injicerats i min själ. Ingen nervositet mer, ingen kamp mellan hopp och förtvivlan, inga gastkramande slutminuter. Bara ett konstaterande att VSK äntligen var tillbaka i allsvenskan!
