Vi var alltid kortast. Det spelade ingen roll vilken dammig grusplan i Stockholm vi klev ut på, Nynäshamns pojkar -72 gick alltid till axlarna på våra motståndare. Lagmammorna hade en teori om att det var utsläppen från det stora oljeraffinaderiet med sina bitumendoftande cisterner som hade gjort att vi alla hade stannat i växten, Ja alla utom Magnus och Mikael som tydligen hade undkommit de, enligt ryktena, giftiga gaserna. Trots vår blygsamma medellängd så var vi ett ganska bra fotbollslag som kunde stå upp mot de större klubbarna i Stockholm vars urval av pojkspelare var mångdubbelt mer än vad vår lilla skärgårdstad kunde producera.
Min pappa, Sören, var materialare, pumpade bollar, bar de olikfärgade konerna och hjälpte till på övningarna. På matchdagar värmde han upp målvakterna och mina lagkamrater tittade förundrat på när han i sina träskor, som han alltid bar, drämde i väg perfekta skott mot Patrik i mål, ömsom på rull ömsom på volley. Pappa som hade varit riktigt bra på bandy på den tiden då Nynäshamn låg i landets näst högsta serie var lite av en legend i laget och tur var det, för jag, jag som egentligen inte passade in, som var för snäll och för feg hade lätt kunnat konsumerats i omklädningsrummet metabolism om det inte hade varit för honom. Att jag var bra i fotboll gav mig status i skolan, pappa gav mig den i pojklaget. Jag hade under en kort period varit i väg och tränat med Brommapojkarna. Pappa hade kört mig till Skytteholms IP fyra dagar i veckan i vår gula Toyota men ganska snabbt hade jag återvänt hem till den relativt trygga kompisgruppen i Nynäshamn.
Efter att laget under försäsongen sålt 21-lotter och mammorna bakat och sålt kakor och bröd utanför Domus i centrum så hade vi råd att åka i väg på en turnering på hösten 1982. Det blev Violcupen i Flen, det var så långt pengarna räckte, de räckte till avgiften och en natt på en camping. Pappa fick även ansvar för att köpa tio nya fotbollar, ”Inte ska vi ha våra gamla grusbollar nu när det vankas gräs” sa lagets tränare Stickan och bad kanslisten om en rekvisition.
Att få spela på gräs var något ovanligt i Stockholm på 80-talet. Vi hade visserligen varit i väg till Djurö/Vindö och spelat under sommarens regnigaste dag och vi med våra grusskor, med korta slitna nabbar hade halkat runt som på is och oväntat förlorat. Pappa hade köpt ett par fina dobbskor av märket Puma till mig för att ha på Skytteholm och träningarna med BP men den stenhårda filtmattan på Skytteholms IP hade gjort att skorna blivit liggande i sin röda kartong.
Redan klocka sju på morgonen samlades vi på matvarubutiken Servus stora parkering. Pappa körde och mamma satt bredvid i framsätet. Mamma med sina flätor, sin röda parkas och palestinasjal. Hon hade, mot pappas vilja satt ett Greenpeace-klistermärke på bakrutan på bilen. Mamma slogs för allt, för miljön, fred mot kärnkraften. Pappa lät henne hållas. En gång när vi spelade en söndag mot Älta kunde jag inte vara med för mamma hade bestämt att jag, att vi i stället skulle manifestera mot kärnvapen genom att ligga stilla på Sergels torg och spela döda. Pappa lät henne hållas. Efteråt fikade mamma och jag tillsammans med Maj-Britt Theorin, jag tog ett kort på henne som jag publicerade i vår skoltidning.
Det var en samling trötta pojkar som klev ut på Hammarvallens ojämnt klippta gräs för att spela final mot Råsunda IS från Solna. Gårdagens matcher satt såklart i benen men än värre hade de campingstugorna i Malmköping varit. Madrasser som saknade stoppning och värmen hade gjort det näst intill omöjligt att sova och jag som hade det svårt att sova borta i vanliga fall. Lagom till matchstart kom regnet och groparna i målområdena blev snart till leriga pölar och det framgick ganska tidigt att Råsunda var bättre än oss, bättre på allt, snabbare, starkare och tuffare men den allt mera vattensjuka fotbollsplanen spelade oss i händerna. Det blev svårare och svårare att driva bollen framåt, passningarna fastnade i det stående vattnet och efter 40 minuter av kamp blåste domaren av matchen, det var 0-0 efter full tid. Egentligen skulle matchen spelas vidare i ett sudden death tills det att något lag gjorde mål men bägge lagens tränare, domare och cupvärden tittade på fjorton dyblöta fotbollsknattar och bestämde att straffar skulle avgöra.
Jag var snabbt fram till Stickan och sa att jag inte ville lägga en straff, att jag inte vågade och han lät mig slippa. Det stod 2-2 när Råsunda vräkte in 3-2 i den sista straffomgången och Johan gick fram till straffpunkten tog sats och sköt, över. Råsunda sprang fram till sin målvakt, jublade, kramades samtidigt som Johan sakta lunkade tillbaka till oss där vi stod. Jag grät, jag grät otröstligt och även om regnet dolde mina tårar så gjorde inte mina hulkande rörelser det. Jag gick till mamma, hon tog mina benskydd, min vattenflaska och vi gick mot bilen jag hoppade in i baksätet utan att vara med på prisutdelningen, utan att skydda sätet men mamma lät mig hållas, pappa lät mig.
