Kanske var det att sälja sig till djävulen men jag behövde lätta på bördan. Hitta något meningsfullt i skymningen. Den skymning där solen hade gått ner alldeles för länge och den gick fan aldrig upp. Vad skulle du betala för en seger?
Derbyt mot GAIS skulle jag se hemifrån. Jag hade inte årskort och det var svårt att få biljetter. Samtidigt har jag har svårt att finna vänner som delar mitt intresse för IFK Göteborg. Går sällan på matcher med andra och när jag gör så infinner sig inte känslan. Jag har koncentrationssvårigheter och sitter jag tillsammans med någon tappar jag fokus på matchen. Dessutom är mina vänner inte lika inbitna. Jag går hellre själv men det är ensamt. Fotbollen förenar brukar vi säga men jag vet inte. I pauserna skyndar jag ner till pubområdet, häver en öl och ibland en jägermeister så att bartendern ringer i barklockan. Skäms lite när jag träffar någon jag känner, att jag står där tyst, ensam och full. Men jag älskar att gå tillbaka och sätta mig på rad 14 högst upp på övre etage och fokuserat följa matchen. Trycket från läktaren. Det pulserar. Promenaden hem efter ännu en drucken hemmaförlust dock. Den där solen som bara går ner. Nej. Derbyt mot GAIS skulle jag se hemifrån.
Det jag älskar med fotboll allra mest är att hängivet lägga min koncentration i något. Jag låter mina känslor styras av något jag inte kan påverka. När jag tittar på en IFK-match lägger jag all min otillräcklighet vid blåvitts fötter. För en gång skull är det inte jag som ska prestera min egen lycka. Ett lotteri med svaga odds. Med längtan i bröstet. Snart kanske. I stället för att gå till terapeut skickar jag mina problem rätt ner i den allsvenska tombolan. Det kunde jag lika gärna göra hemifrån.
Min flickvän ogillar fotboll. De senaste matcherna, eller ja, åren var ett mörker. Hon klagade och tyckte att när jag lägger så mycket tid på eländet kan jag väl försöka tjäna lite pengar på intresset åtminstone. Börja jobba med fotboll som om det var det enklaste. Det där väckte något. Något som varken hon eller jag tänkt på.
Det började inför hemmamatchen mot Halmstad två omgångar innan derbyt. Jag spelade på blåvit förlust garderat med oavgjort till oddset 2,8 gånger pengarna. Matchen slutade 1-1. Missförstå inte nu, när Halmstad gjorde 0-1 i den sjuttioåttonde minuten blev ögonen daggiga. Nära att stänga av. Obehagligt. Behövde dricka vatten. När IFK trots allt kvitterade var jag fortfarande skakig och orkade inte bli glad. Vi behövde ju tre poäng och inget annat. Men pengarna var i alla fall en tröst.
I bortamatchen mot Västerås SK höjde jag ansatsen och spelade på oavgjort garderat med hemmaseger. Denna gång tog jag hem 1,85 gånger pengarna.
Så var det snart derby. Olust. Minnet av vårderbyt som eksem på kroppen. Katastrofscenarier i huvudet. GAIS-seger garderat med oavgjort: 3,175 gånger pengarna. Jag höjde ansatsen drastiskt. En blåvit seger fick kosta vad det kosta vill. Vi jämför ibland derbyinramningar med ett inferno. Det skulle pulsera, koka och brinna. Jag var Faust och Mefistofeles skulle hånfullt le ur bengalernas eld. Ja, vad skulle du betala för en blåvit seger?
Hemma var ensamheten en egenskap. Stekte hamburgare samtidigt som försnacket började. Öppnade en stor flaska mörk Leffe och hällde upp. Snart började matchen. Stämningen på Gamla Ullevi den kvällen. Jag kände att detta var något extra. Hur sittplatsåskådarna rusade upp och skrek efter ett vunnet inkast redan efter tjugo sekunder. Jag borde varit där. Det kändes nästan som om jag var där. Blåvitt var påkopplade. Supportrarna var påkopplade. Det var på fotbollsspråk: ett jävla drag.
Tänker på den gänglige Laurs Skjellerup. Den typen av spelare jag önskar så mycket framgång. Ung som ännu inte fått sitt genombrott. Potential. Skada på skada. Vårderbyt skulle han ha spelat men skadade sig redan på uppvärmningen. Han grät i omklädningsrummet.
Men höstderbyt spelade han. I en rörelse vände han bort GAIS försvar. Kunde passa en fri Paolos Abraham men valde eget avslut och misslyckades fatalt. Men han skulle få en ny chans.
Kolbeinn Thordarson kändes så självklar när han dunkade upp 1-0. Carlén glödde och blödde. Det var vår match. I andra halvlek var mina ölflaskor uppdruckna. Under det där uppehållet på grund av en satans GAIS-banger började jag göra groggar för att hålla energin uppe. Matchen återupptogs. Det dröjde inte länge förrän Skjellerup gjorde 2-0 i en Marcus Berg-lik aktion och då var det jag som grät. Det skulle bli bra nu. Jobbet. Det skulle lösa sig. Relationerna. Det skulle lösa sig. Pengarna. Det skulle lösa sig. Det fanns en plats i livet för mig. Det fanns en mening.
GAIS var aldrig nära. De var division 1-spelare igen och när de bytte in en spelare som hette Friday var allt som det ska. GAIS var GAIS.
IFK Göteborg-GAIS 2-0. Efter matchen behövde jag luft. I Majorna var det mörkt och stilla. Under den där promenaden förbi Mariaplan till Kungsladugårds dyra villaområde tänkte jag på pengarna, att de var borta. Jag var fattig. Nej, jag var rik.
