Helvetet på jorden måste vara att befinna sig i närheten av ett svensexefirande fotbollslag på Mallorca. Snacka om omklädningsrumsgrabbighet på steroider. Som utomstående skulle jag göra allt i min makt för att upprätthålla ett åtminstone kilometerlångt säkerhetsavstånd mellan mig själv och en sådan testosteronstinn grupp av självutnämnda lads. Men nu råkar det vara så att jag befinner mig på Mallorca just för en svensexa. Och inte nog med det – det är min egen svensexa.
Att beskriva oss som ett ”fotbollslag på svensexa” hade dock varit en alltför generös användning av begreppet ”fotbollslag”. Nej, svensexan består av ett tiotal trötta småbarnsföräldrar där majoriteten inte rört en fotboll sedan mellanstadiet. Visserligen spelar fyra av oss – däribland jag själv – i ett korpenlag som säsong efter säsong kämpar i botten av tabellen. Den överlägset bästa fotbollsspelaren i gruppen är Tobias. Som tonåring spelade han flera matcher för Stockholms distriktslag. Men Tobias fotbollsförmåga är knappast representativ för resten av gänget. Om det är någon som personifierar vår gemensamma fotbollskompetens är det snarare Palme. Jag har känt Palme i över 30 år och under alla dessa år har jag aldrig sett honom utföra någon som helst idrottsrelaterad aktivitet. Palmes närmaste koppling till idrotten är att han har en karaktäristisk 70-talsfrisyr som hålls på plats av ett tjockt pannband. Han har därmed vissa yttre attribut som för tankarna till en Wimbeldonspelande Björn Borg. Palme brukar säga att han älskar varma mästerskapssomrar – framför allt när det går bra för Sverige. Inte för att han någonsin skulle få för sig att titta på en landskamp, utan för att Palme under året avvaktar med att ta tag i diverse kundtjänstärenden, och när domaren blåser igång en särskilt viktig svensk landskamp tar Palme detta som en signal för att det blivit hög tid för honom att nu börja avverka dessa ärenden. Palme har nämligen lärt sig att telefonköerna till exempelvis Skatteverket är som allra kortast när Sverige spelar viktiga matcher.
Därför känns det som något av en feberdröm när jag nu ser hur en framåtböjd Palme rättar till sina benskydd. Svensexans huvudaktivitet, och anledningen till att vi befinner oss på Mallorca, är att vi ska spela en amatörfotbollsturnering. Mina vänner har tagit fasta på min olyckliga kärlek till fotbollsutövandet – även om talangen aldrig funnits där så finns det helt enkelt inget roligare än att spela fotboll.
Turneringen – som spelas sju mot sju och består av lag från Rumänien, Italien och allt däremellan – har ett något udda tidsupplägg där matcherna är 15 minuter långa utan paus. Vi har fått äran att spela den allra första matchen i turneringen mot ett italienskt lag och domaren ska strax blåsa igång. Jag låter blicken vandra från Palmes benskydd över till motståndarlaget. Jag känner mig svimfärdig. Vi ska spela mot riktiga fotbollsspelare. Det verkar nämligen som att vi gravt missförstått begreppet ”amatörfotbollsturnering”. Redan i den gemensamma spelarbussen började vi ana oråd. Lag efter lag klev på bussen i numrerade träningsoveraller, släpandes på enhetliga resväskor med ingraverade klubbmärken. Själva hade vi redan satt på oss våra matchtröjor (vita t-shirts med tejpade spelarnummer) och våra fotbollskor var nedstoppade i ICA-kassar. När vi kom fram till turneringsområdet noterade vi att de andra lagen hade med sig kedjerökande gubbar som tränare. Några lag hade till och med sig portabla massagebänkar för maximal återhämtning mellan matcherna. Under uppvärmningen började ryktet spridas om att nummer 10 i det italienska lag vi nu ska möta har spelat några matcher för Perugia Calcio i Serie C. Jag har ingen aning om detta stämmer, men med sin halstatuering och sina uppkavlade shorts besitter nummer 10 onekligen den självsäkra auran av att ha spelat för Perugia Calcio i Serie C. Detta kommer att bli ett blodbad. Domaren blåser i pipan. Hur många mål är det egentligen möjligt att släppa in på 15 minuter? 10? 15? 30? En idrottspsykolog hade nog avrått mig från att fundera i dessa banor. Men nu har vi inte tillgång till någon idrottspsykolog. Det har däremot säkerligen våra motståndare.
En knapp kvart senare tar Palme ännu en avspark. Domaren blåser av. Det visar sig att man utan problem hinner släppa in 9 mål på 15 minuter. Det är förmodligen en omöjlig uppgift att sälja in en 0–9-förlust som en ”bra insats”. Men tro mig, hade ni bara varit där hade ni också förstått att vi precis stått för en bragdguldsdoftande prestation. Även om vi blev fullkomligt utspelade från första minut och knappt rörde bollen annat än vid avspark slutade vi aldrig springa. Palme plockar bort rester från konstgräsplanen ur sitt blodiga högerknä. Han tittar på mig med ett leende och säger: ”Jag förstår verkligen inte grejen med fotboll”. Själv förstår jag att det yttersta beviset på äkta vänskap måste vara att som rabiat fotbollshatare frivilligt resa hundratals mil för att delta i en amatörfotbollsturnering på Mallorca.
