4 februari 2024. På den mörka himlen över Estadio Monumental flyger planen lågt, på väg till eller från Aeroparque Jorge Newbery. Jag vet inte varifrån de kommer eller vart de ska. Allt jag vet är att ingen människa är på väg till – eller från – en bättre plats än den jag själv befinner mig på.
Söndag eftermiddag i centrala Buenos Aires. Ihop med mina vänner Ture och Agaton är jag på resa i Sydamerika. Det är vår sista dag i den argentinska metropolen och på fem dygn i staden har vi hunnit med några sagolika fotbollsupplevelser: Vélez–Independiente, Argentinos Juniors–Riestra, Racing Club–Tigre, Boca Juniors–Sarmiento och Independiente–Gimnasia. Trots det är känslan att vi sparat det bästa till sist.
Termometern visar 26 grader i Peugeoten som Faby González och hans bror Víctor hämtar upp oss i. Faby träffade vi i Brasilien i januari, han är en av alla argentinare vi bett om hjälp med biljetter till storlagen. Nu är dagen här – vi ska få se River Plate lira hemma mot Vélez. Rutorna vevas ner och in strömmar den fuktiga luften och lukten av storstadstrafik. Efter en knapp halvtimme parkerar vi i utkanten av Barrio Chino. Faby tar fram tre rödvita plastkort, medlemskorten som ska ta oss in på Sydamerikas största arena. Det tycks inte helt vattentätt med tanke på att endast medlemmar är välkomna – vad händer om vi tvingas visa vakterna våra kort, där helt andra ansikten än våra egna syns? Jaja, hellre argentinskt fängelse än att inte prova.
Efter några minuters promenad hörs en symfoni av trummor och sånger blandat med doften av grillat, pyroteknik och cannabis. Vi rundar ett hörn och får syn på varifrån det kommer: La Previa – förfesten. Det är drygt två timmar till avspark men stämningen är jämförbar med karnevalen i Montevideo som vi nyligen besökte. I ett hål i väggen köper vi öl, Faby fixar Fernet och Cola, och vi tar plats i folksamlingen. Här samlas unga, gamla, kvinnor, män, singlar, familjer, sjuka och friska. Även tre gringos som aldrig varit så här långt hemifrån är välkomna att delta i sångerna och samtalen.
Efter en dryg timme är det dags att gå mot insläppet. Vi traskar några minuter bland bostadshusen på Avenida Lidoro J. Quinteros, och når fram till en visitation. Fortsätter över Plaza Fleming, sedan ett par hundra meter till innan vi når vändkorsen, belägna ungefär lika långt från själva stadion. Ytterligare ett par vänner till Faby möter upp, och vi svenskar delar på oss för att undvika uppmärksamhet. Tillsammans med varsin kompanjon tar vi sikte på entréerna. Ture är snett framför mig och jag ser honom försvinna in på arenaområdet. Hjärtat snabbar på när jag skannar mitt kort och displayen lyser grönt. Jag vänder om och ser hur även Agaton glider förbi vakterna. Jag fylls av lättnad och förväntan medan vi följer strömmen in på El Monumental.
Folktätheten där inne är inte av isländska mått. Efter några minuters bufflande kommer vi loss och hittar en fri yta, långt ner på Centenario-läktarens stengolv, snett bakom den södra målburen. Arenans storlek är slående, och den öppna designen och den klarblå himlen ger platsen en tidlös inramning. Faby och Víctor är borta men resten av vårt sällskap är med och vi introduceras för deras kamrater i supportergruppen La Banda del Millonario. De ger oss stickers och vi tar bilder ihop. Läktarna fylls av folk, sånger, rödvit rök och stora flaggor. Strax före avspark tänker jag att detta är vad allt handlar om – gemenskapen, känslorna.
Men så rullar Martín Demichelis lag igång bollen, och i den sjätte minuten stöter Facundo Colidio in 1–0 i buren framför oss. Hela sektionen störtar likt en lavin mot staketet, luften sprakar av målvrålets magnitud. Allt jag tänker och känner multipliceras mångdubbelt. Jag hinner knappt tillbaka till verkligheten innan Miguel Borja knoppar in 2–0 och nu är euforin fullkomlig. Tillsammans med de mest fanatiska barnen flyger jag upp på stängslet och firar med min gåshudsprydda högerarm vevande i luften. Tillvaron nu är en märklig mix av dimmig dröm och fullständig närvaro. När Borja i minut 31 nätar igen kulminerar allt. Jag hänger på gallret igen, möter mina vänners blickar och vi bara skrattar åt vad vi får uppleva. River gör också 4–0 före paus, och efter ännu en känslostorm till firande är vilan behövlig även för oss på ståplats.
Det mörknar medan matchen spelas av i ett lägre tempo. Hela andra halvlek står jag och njuter av den vackra film jag får vara med i. Det är som att jag kan se allting uppifrån något av flygplanen som svävar över mig. Borja snor åt sig strålkastarljuset när han fullbordar sitt hattrick, och “River, Mi Buen Amigo” blir soundtrackets givna huvudnummer.
Det slutar 5–0 och vi skiljs åt från Estadio Monumental och våra nya vänner med alla drömmar uppfyllda. Gemenskapen och stämningen på läktaren, matchens underhållningsvärde – förstärkt av adrenalinkickarna vid målen. Att ha vuxit upp med fotboll och nu få uppleva det här 1220 mil hemifrån ihop med goda vänner blir svårslaget. Tack, River. Mi Buen Amigo.
