Nu backar vi tillbaka till 1985. Gothia Cup final i A-klassen på Gamla Gamla Ullevi, alltså innan den blev ombyggd inför säsongen 2009. Kanske jag borde ta det ögonblicket istället 2009? Blåvitt- Djurgården, solsken och påskafton, 6-0 till Blåvitt och jag gör min första match som speaker för Blåvitt. Jag kämpar fortfarande på och gör i år min 17:e säsong. Nä nu tillbaka till 1985 igen.
Vi är i final med mitt Lundby IF mot norska Ham-Kam. A-klassen detta året handlar om spelare födda 1966-1967, själv är jag född 1968 men fick äran att vara med de stora grabbarna. Fram till finalen hade vi inte släppt in ett mål under ordinarie speltid. Vet att vi vann en match i början av slutspelet på straffar på Bjurslättsplan grus. Noll insläppta mål längs vägen fram till finalen och det skulle fortsätta så även under finalen. Ett fullsatt Gamla Ullevi fick se oss spela stor fotboll och redan efter 20 minuter hade vi en 3-0 ledning som sen skulle stå matchen ut. Glada miner och pokalen i luften men det är faktiskt det som händer dagen efter som jag ser som en rolig och minnesvärd händelse i min fotbollskarriär.
Skall vara ärlig att jag inte minns om det var dagen efter eller två dagar efter men följande utspelade sig och då återigen på Gamla Ullevi. Tahuichi från Bolivia hade stormat fram i B-klassen under Gothia och även dom stod som segrare. Tahuichi hade aldrig någonsin förlorat en fotbollsmatch och nu innan deras hemresa ville dom möta en Göteborgskombination av spelare för att få ytterligare en match innan hemresan. Vi kan kalla det ett Stadslag som Göteborg ställde upp med där flera spelare kom från mitt Lundby och från det laget som hade vunnit A-klassen och även här hade jag den stora äran att vara med. Vi var 22 spelare där vi skulle få varsin halvlek, jag hade turen att få starta och spela den första halvleken, varför det var tur förstår ni snart!
Ca: 4000 åskådare hade bänkat sig på Gamla Ullevi för att se matchen och det dom fick var 30 minuter fotboll. Vi gjorde en lysande första halvlek mot de kvicka och tekniska Bolivianerna och ledde efter första halvlek med 3-0. Personligen var jag nöjd med min insats trots att jag minns hur en Bolivian först tunnlade mig så att jag blev sittande på rumpan och när jag vände mig om fick jag se min lagkamrat Peter Cederbjer bli utsatt för samma sak – vi bra garvade.
3-0 ledning i halvtid och nöjda miner i omklädningsrummet, publiken säkerligen nöjda också men kanske också något förvånade över resultatet och med en känsla om att nu kommer troligen Tahuichis första förlust någonsin? De som skulle spela den andra halvleken gjorde sig i ordning i omklädningsrummet när vi nåddes av beskedet att det inte blir någon andra halvlek. Tahuichi ville inte spela andra halvlek då dom hävdade att vi spelade för tufft. Vi insåg ganska snabbt den egentliga orsaken – dom höll på att förlora, och det för första gången!
Det blev ingen andra halvlek, blev det en förlust för Tahuichi? Ja, om du frågar mig, och ett minne för livet blev det!
