Det här är berättelsen om hur min lysande insats i en division 5-match hamnade i skuggan av stjärnglansen från det tidigare Premier League-proffset Mikael Nilsson, den där lördagen i september 2017.
Vår förening, Ovesholms IF, arrangerade det året en hemvändardag för gamla spelare och det var på den här vägen som Mikael Nilsson övertalades att komma tillbaka och göra en sista match i klubben i vår jakt på kvalplats.
När laget presenterades återfanns Nilsson längst fram i jakt på sitt 100:e mål.
Själv befann jag mig på bänken.
Dömd till att bevittna detta spektakel från passagerarsidan som en passiv åskådare, utan möjlighet att påverka matchbilden från min bänkplats.
Micke Nilsson radade upp målchanser under första halvlek men fick allt som oftast se sig besegrad av Vankivas burväktare Jasmin Cejvanovic.
Men efter en mållös första halvlek fick Micke rätt på fötterna tidigt i andra och rakade in 1:0 till Ovesholm.
Gästerna skulle dock repa mod och sakta men säkert tuggade sig Vankiva tillbaka in i matchen. Snart började målchanserna att uppenbara sig för det vitklädda bortalaget.
Nerven var tillbaka i matchen och den höll på att grusa våra förhoppningar om en kvalplats till division 4.
Det var tydligt att något behövde hända. Vi behövde friska ben, en spelare som kunde göra skillnad, ett wildcard.
Mikael Nilsson byttes ut i 67:e minuten men jag fick vänta ett par minuter till innan jag slutligen hörde tränaren ropa efter mig.
Jag kom in som högerytter, precis framför vårt avbytarbås.
Du kommer alltid in med ett helt annat tempo i kroppen som avbytare. Det upplevs ofta som en nackdel när du känner hur pulsen rusar efter dina första löpningar, men det kan även vara en fördel om du använder dina friska ben på rätt sätt.
Det dröjde ett par minuter innan vi blev riktigt bollförande och det föll sig på det viset att bollen hamnade på högerkanten. Min högerkant.
Med pigga ben lyckades jag skapa mig en liten yta och bröt snabbt inåt i banan, till den där fantastiska ytan mellan mittfältet och backlinjen. Jag drev inåt, blickade snabbt vidare mot halvmånen där André Bengtsson kom inlöpande.
Jag passade honom, stack själv på djupet, in bakom backlinjen och fick en perfekt väggpass serverad strax utanför straffområdet.
Med Vankivas försvar hack i häl tog jag mig inte ens tid att titta upp utan klapp till direkt med vänsterfoten. Först efter att bollen lämnat min fot fick jag upp blicken mot mål och såg då en utrusande målvakt mitt i mitt synfält.
“NEJ!”, minns jag fortfarande att jag hann tänka under hundradelen av en sekund.
“Jag skjuter ju mitt på honom!”
Men som om det var taget från scenen i första Matrixfilmen, när Neo duckar en skottsalva från maskinernas agenter, så är målvakten redan på väg ner för att göra sig stor och bollen susar som i bullet time över hans huvud och borrar sig upp i nättaket.
Ett elegant utfört anfall med en stänkare till avslut. Superb!
Vankiva var nere för räkning, men ännu inte uträknat. Det avgörande slaget låg ännu kvar i luften och det skulle landa i matchens sista ordinarie minut.
Hörna för Vankiva och bollen rensas bort från straffområdet.
I gästernas desperata jakt på ett reduceringsmål har de endast lämnat kvar två försvarare på egen planhalva och så fort bollen lämnar vårt straffområde ser jag min chans och spjutar iväg.
Den skyhöga bollen dimper ner med flera tunga studsar i mittcirkeln.
Vankivas mittback tvekar ett ögonblick och missbedömer bollbanan, men jag har farten uppe och hinner först på bollen med min utsträckta fot. Jag petar lädret förbi honom och slinker förbi, hal som en ål.
Jag är nu sopren från mittplan och jag behöver bara fortsätta driva bollen för att sedan behålla kylan vid avslutet, så är det avgjort.
Väl framme vid straffområdet lägger jag bollen till rätta vid mina fötter, jag vinklar upp kroppen för ett avslut i bortre hörnet – och gör sedan min dragning åt höger och rundar honom istället för att skjuta.
En klassisk frilägesfint.
Målvakten faller likt en säck potatis till gräset och jag rullar behärskat in 3:0 med högerfoten.
Om var jag uppspelt vid första målet går det nu inget att jämföra med känslorna jag har i det här ögonblicket. Jag firar med att slita av mig tröjan, springer ett ärevarv och vevar min matchtröja med nummer 7 över mitt huvud likt rotorbladen på en helikopter.
Lyckan är total och hela kroppen vibrerar i extas över detta ögonblick.
En kvart på plan: 2 mål och ett steg närmre kvalplatsen.
Jag hade lyckats överglänsa en f.d landslagsman och tillika PL-proffs inför både lokalmedia och hemmaborgens storpublik men rubrikerna var inte avsedda för mig denna storslagna dag. Det omnämnande jag fick i KB var lika antiklimatisk som mitt inhopp var rafflande och grandiost:
“Inhopparen Max Dahlqvist får ursäkta denna artikel, vanligtvis hade han fått mer uppmärksamhet efter två fina mål. “
Jag fick en rad i tidningen, men ingen bild publicerad på mig överhuvudtaget.
Jag bär dock med mig minnet av denna oförglömliga match den där kvällen i september för 8 år sen.
