Omar står bakom straffpunkten, svettig med ett leende på läpparna. Runt den lilla femmannaplanen där straffen snart ska slås är atmosfären upprymd. Turneringen som spelats under dagen ska avslutas och det har blivit straff till NBK, med bara några minuter kvar av matchen. Omar börjar sin ansats, han vinklar upp kroppen åt höger för att målvakten ska tro att han ska skjuta ditåt. Precis innan avslutet vinklar han ner vristen likt Mbappe och skottet går istället lågt mot vänstra stolpen. Målvakten är med på ändringen och slänger ut ett ben, touchar bollen med de bakre dobbarna på hans lånade grässkor och bollen studsar mot stolpen…
Det är första gången Omar spelar i NBK. Han har nyligen kommit till Sverige som flykting från Afghanistan. Han pratar ingen svenska och har lämnat vänner och familj för att komma till Sverige och starta ett nytt liv. Tillsammans med över fyrtio andra nyanlända har han blivit indelad i åtta olika Korpen-lag för att delta i turneringen Världsmästerskapet.
Omars lagkamrater; jag och mina vänner Oscar, Estrid och Noak promenerar ner mot gubbängsfältet en solig dag i Juli sommaren 2016. Stockholm visar sig från sin bästa sida, klarblå himlen med en svag bris som blåser in och svalkar precis när man behöver det. Vi möter våra nya lagkamrater efter ett kort intro från arrangörerna. Redan nämnda Omar, Yanis och Fawad från Afghanistan, Salim från Somalia och Alan från Syrien. Ingen av dem pratar svenska. Fawad pratar okej engelska, med honom som något slags tolk försöker presentera oss för varandra. Vi ordinarie spelare känner att vi verkligen vill ge våra nya medspelare lagkänsla och en chans att få tänka på något annat än verkligheten de lever i.
Idrotten har alltid trots mitt stora intresse varit en slags flykt för mig. Det är ett sätt att komma från alla andra tankar som tynger en i vardagen. Jag har sedan barnsben varit en grubblare men när jag tar klivet in på en plan oavsett om det är en lek eller allvar, handboll eller fotboll försvinner tankarna. Det är ett sätt att vila huvudet som jag bara kan jämföra med ruset man får när man dricker alkohol eller tar droger. Grubblandet tar en paus och jag lyckas vara mer i nuet. Även fast min problem inte går att jämföra med mina nya lagkamraters är det denna känsla jag försöker skapa för dem under turneringen.
Vi märker ganska snart att de här killarna kan spela fotboll. Vi vinner alla våra tre matcher och avancerar till semifinal. Känslan i laget blir bättre och bättre. Rörelserna, blickarna och tecknerna blir allt fler. Med hjälp av vår nyfunna lagsammanhållning vinner vi även semifinalen. Oavsett nivå stärks nästan alltid lagmoralen av vinster och det är det som händer för oss. Glädjen smittar av sig och vi börjar där i solen förstå varandra trots språkförbistringar.
Tyvärr har vi ingen riktig målvakt i vårt lag. Därför får jag stå i mål i första halvlek av finalen. Halvleken slutar 1-0 till motståndarna efter ett mindre bra ingripande av mig. Jag har sällan varit lika spelsugen som när jag tar av mig målvaktströjan. Vi kvitterar snabbt på en hörnvariant vi lojt övat på mellan matcherna och med bara några minuter kvar möter jag bollhållaren i mitten av planen och får en passning mot vänsterfoten. Jag kliver fram mot bollen men istället för en mottagning släpper jag bollen framför mig med försvaren i ryggen. Vänder upp och för bollen svepande mot mål med högerfoten. Där står den sista försvaren strax utanför straffområdet, kroppsfintar åt höger, kliver sedan förbi försvararen på vänstersidan. Försvararen fäller mig i sista stund och domaren sätter pipan i munnen.
… Bollen träffar insidan av stolpen hårt. Studsar mot andra gaveln av målet och träffar nätet. Omar jublar. Vi springer fram till honom och det blir någon slags mini tv-puckenhög. Jag ser hur både Salim och Estrid har tårar i ögonen. Vi ställer oss upp, jag kramar Omar, försöker visa honom vinkling med vristen samtidigt som jag gör två tummar upp och skrattar.
Det blir prisutdelning, vi lyfter bucklan tillsammans som ett lag och jag känner att det här är ingen flykt. Det är bara lycka, en tillgivenhet som jag aldrig känt förut inom idrotten. Det känns nästan som att jag är nykär i det här laget men tyvärr har allt har ett slut. Vi måste säga hej då. Våra nya lagkamrater får ta med bucklan till förläggningen där de bor. Vi vinkar av dem och säger att vi ska försöka träffas och spela fotboll igen. Där sitter vi andra gräset tagna, glad och lite melankoliska. Det ska visa sig att även fast vi byter nummer med folk som jobbar på förläggningen ska vi aldrig träffa våra nya lagkamrater igen. Det är sorgligt när man tänker på det men där på Gubbängsfältet sommaren 2016 var NBK obesegrade. Omar, Yanis, Fawad, Salim och Alan fick förhoppningsvis fly verkligen för ett tag och samtidigt vinna världsmästerskapet!
