Det står ”SÖDDRA” på biljetterna. De är gråsvarta. Champions Leagues logotyp är överallt: den utgör hela bakgrunden och är upplyst med vit bakgrund på vänster sida och sedan två gånger till men mindre i det motsatta hörnet samt på biten som biljettvärdar river av. Men det speciella, det allra viktigaste, är allt som är utskrivet över mallen: i det högra hörnet finns AIK:s emblem. och i mitten tryckt i versaler står det ”RÅSUNDA STADION” och ”TISDAG 2 NOV 1999 KL 20.45”, precis under ”AIK vs ARSENAL”.
Men, varför står det ”SÖDDRA” på biljetterna? De är splitternya, köpta från AIKshop i Solna Centrum, och de är feltryckta. Kommer det att spela någon roll? Gäller biljetter för inträde trots felstavningen? Brukar inte falska biljetter innehålla felstavningar? Kommer biljettvärdarna släppa in oss ändå? Jag vet inte. Mamma säger att det ska nog inte vara några problem alls, de är ju officiella. Men vi _vet_ inte så jag oroar mig, och jag är nervös, och jag tänker på det såpass mycket att glädjen och spänningen inför matchen dämpas avsevärt.
Som tioåring brydde jag mig inte om särskilt mycket annat än fotboll. Att läsa så ofta som möjligt var mer än en hobby, geografi med alla kartor och flaggor och allt vad det innebär var hur kul som helst, men det jag verkligen redan älskade var fotboll. Jag hade redan hunnit spela fotboll i sju år på ojämna gräsfält och steniga grusplaner runtom nordvästra Stockholm. Från en resa till Disneyland Paris med min Trabzonspor-älskande pappa, farbror, och kusin, fick jag med mig en trickfotboll och en PSG-tröja. När min mormor besökte släktingar i Tyskland köpte hon hem en Borussia Dortmund-bortatröja till mig.
Min tionde födelsedag firades på Råsundas västra läktare för att se Sverige vinna mot Jamaica med 2-1. Och på min allra första match på en fotbollsstadion hade jag fått se Ronaldo bomba in 0-1 i nättaket och Pascal Simpson hänga 1-1 i krysset mot Råsundas södra läktare där jag satt med min pappa. Jag älskade fotboll. Om det fanns något roligare eller mer spännande hade jag varken sett eller upplevt det än. Men det kändes inte särskilt troligt, trots att jag knappt hunnit se eller uppleva något alls egentligen.
Mamma har såklart rätt. Om det överhuvudtaget finns några som helst problem med biljetterna, eller att bli insläppta in på Råsundas södra läktare, märker jag inte av det. För två år sedan satt jag och pappa på Södra Övre mitt bland andra AIK:are. Nu är vi så gott som längst ner på Södra Nedre och helt omringade av glada engelsmän. Allt känns enormt på ett sätt som jag antingen inte uppfattade sist eller eller ens kunde tänka på vid sju års ålder. Det låter mycket mer när du är i princip i famnen på influgna Arsenal-supporter än det gjorde bland AIK-familjerna sist. Råsunda känns paradoxalt nog väsentligt mycket större såhär nära planen än det gjorde när jag faktiskt kunde se nästan hela stadion. Planen är nu så stor jämfört med hur det fick plats mellan två fingrar två år sedan. Men jag glömmer allt detta fullständigt när matchen faktiskt drar igång.
Långt bort från oss, hela vägen på andra sidan den väldiga planen, lyfter den franska världsmästarmittfältaren med hästsvans bollen in i straffområdet. Hans blixtsnabba nederländska lagkamrat, ofta kallad TGV (efter höghastighetståget) och Roadrunner (efter Wile E Coyotes flyfotade nemesis), ser ut att jogga sig fri, och gör med en bredsida 0-1 till Arsenal. Tidigt i andra halvlek vinner en gänglig nigerian en duell mitt på AIK:s planhalva, en halv sekund senare passar han fram till den där nederländaren igen, som nu sprungit sig helt fri på samma korta tid, och gör 1-2. Några minuter senare fintar nigerianen bort två AIK-backar med en och samma dragning, skjuter mer eller mindre bollen tvärs över straffområdet, och skyttekungen när Kroatien tog brons i VM98 glider in 1-3. Arsenal rör sig så snabbt, så ofta, så logiskt och lätt men så svårt att stoppa, och jag har aldrig sett något liknande förut.
Men där fanns också AIK. Strax innan halvtid står 17 av 22 spelare på AIK:s planhalva. Nebojša Novaković slår bollen helt sonika över de rödvita försvararna. Ensamme Andreas Andersson tar emot, rundar två backar, lägger målvakten på gräset, och gör 1-1. Senare, när Arsenal-försvaret står rätt samlat med en tvåmålsledning i ryggen, blir de plötsligt bortspelade. Ola Andersson driver bollen igenom mittfältet och slår en genomskärare, Nebojša drar sin back ur position med en löpning, Andreas Andersson lämnar en engelsk Arsenal-legendar bakom sig, och petar retligt in 2-3.
AIK kämpar och sliter oavbrutet, spelar effektivt och direkt, men räcker inte till. Arsenal växlar mellan att spela med kraft och teknik, fart och kreativitet. Och Råsunda är ett ständigt vrål av sånger från fullsatta och hänförda läktare. Det är fascinerande och överväldigande och helt fantastiskt. Det är en lektion i vad fotboll kan vara och en demonstration hur fotboll kan se ut. Det är allt jag tror på, allt jag vill att fotbollen ska vara, i en och samma match.
