Det var det mest kritiserade världsmästerskapet i fotboll någonsin och jag hade inte missat en minut. Kanske var det mediernas kritik, eller det mörka vinterhalvåret, som gjorde förutsättningarna till intresse och engagemang så mycket större. Att läsa om orättvisor, gästarbetare, könsdiskriminering och brist på religionsfrihet gav en bitter smak kring mästerskapet. Men matchernas kvalitet, som var resultatet av stora investeringar under lång tid och inskränkningar på den fotbollskultur som en gång var, var svår att värja sig emot. Med den ena foten ville jag stå för de värderingar och känslor som fotbollen i det gamla föreningssverige stod för, men med den andra kunde jag inte undgå att matcherna var väldigt underhållande.
Med åren hade mitt fotbollsintresse kring klubblag svalnat och det alltmer centraliserade svenska herrlandslaget hade samma effekt. Kanske även ett visst åldrande hos mig själv hade med det bristande engagemanget att göra. Därav utmärkte sig mästerskapet i Qatar då jag kände den kittlande känslan av förväntan kring matcherna som fanns på spelschemat. Nationer med stora meriter som möts tidigt i gruppspelet och mindre nationer som har en möjlighet att skrälla.
Finalen skulle ske den 18 december 2022 mellan Argentina och Frankrike. Med vetskap om rapporteringen kring sportwashing som legat i fokus under mästerskapet skulle detta med all förmodan bli crescendot. Allt var förberett för en kväll med fullt fokus på matchen. Snackslådan var laddad och soffan var uppuffad.
Vid lunchtid samma dag scrollade jag igenom Fotbollskanalens flöde för att se vad nytt som lagts upp kring matchen. Just vid min andra tugga av lasagnen vi äter säger min sambo “Vad mysigt det ska bli att komma in till stan i eftermiddag!”. Jag känner hur kroppen fryser till, vad är det jag har glömt?! Jag försöker spela helt obrydd och säger “Ja, superkul! Vilken tid var det nu igen? Var tror du vi kan parkera?”. Jag tycker att jag får till formuleringar på ett övertygande sätt men efter ett flertal år tillsammans ser hon såklart rakt igenom mitt skådespel. Följande konversation är snarare som en inarbetat scen ur en alltför långt gången sitcom-serie, där en smått förvirrad man står frågandes och frun suckar djupt och återberättar det som bestämts sedan länge. “Vi ska ju se Love Actually med live-musik som du fick i present av mig”. Orden känns bekanta och jag minns plötsligt biljetterna som jag lite nonchalant slängt i pappershögen på köksbordet tre veckor tidigare.
Jag kliver in i duschen och försöker duscha av mig besvikelsen. På vägen till konserten intalar jag mig att finaler alltid är tråkiga. Jag försöker dra mig till minnes att jag läst hur extraordinärt tråkig VM-finalen 1994 mellan Brasilien och Italien var. Insikten av detta lugnar mig. Jag kan säkert läsa in mig på händelserna i efterhand och sedan låtsas på jobbet att jag upplevt allt live hemma i soffan.
Väl på plats sitter vi i mitten av den stora salen. Två rader framför oss är en gång där en bärbar dator står uppställd. Ridån går upp och bioduken med orkestern nedanför träder fram. Filmen börjar spela. Under föreställningens gång ser jag hur skärmen på den lilla bärbara datorn visar filmen med en blinkande signal som indikerar takten på musiken. För varje blinkning känner jag hur sekunder och minuter av matchen i Qatar går. Samtidigt som Hugh Grant installeras som premiärminister på bioduken känner jag hur det vibrerar i kavajens innerficka. Några rader framför ser jag hur en man fiskar upp sin mobil i mörkret. Jag tänker att min situation förmodligen inte är unik i den här salen.
Efter halva filmen tar orkestern en paus och salongen tänds. Jag kikar ned på mobilen, 1-0 till Argentina. Filmen fortsätter och för hundrade gången ser jag Colin Firth vandra igenom ett pittoreskt Marseille för att fria. Filmen tar slut och publiken jublar och klappar händerna. Jag tittar på mobilen. 2-2 mellan lagen och matchen går till förlängning. Detta får inte hända! Den här finalen skulle ju bli en repris på alla tråkiga VM-finaler dessförinnan!? Utan att försöka visa hur angelägen jag är att komma hem går vi mot bilen. En promenad på fem minuter har aldrig känts så lång. När vi väl kommit fram till bilen ser jag på livescore att förlängningen har börjat och Argentina har tagit ledning med 3-2. Jag startar bilen och kör ut ur parkeringshuset. Nu får inget gå fel.
Så fort jag kommit innanför dörren slänger jag av mig jackan, rusar till soffan och sätter på TV:n. Straffläggningen har börjat. Jag ser hur Kingsley Coman missar sin straff, den andra i ordningen för Frankrike. Straffsparksläggningen vinns i slutändan av Argentina där Gonzalo Montiel sätter den fjärde och avgörande straffen och ger Argentina sitt 3:e VM-guld. Efter matchen hör jag kommentatorn Lasse Granqvist säga något i stil med “Detta var den bästa VM-finalen någonsin”. VM i Qatar är över och ridån för mitt fotbollsintresse rullar fortsatt sakteliga ned.
