Under sommaren 2008 flyttade min sambo och jag från Tyskland till Sverige och Stockholm. Allt var nytt, lite som att växa upp igen: en ny stad, nya vänner, nya rutiner, nya myndigheter, ett nytt språk – och en ny fotbollsliga. Vi bodde i södra Stockholm och märkte snabbt att här fanns en stark koppling till Hammarby. Inslag av grönvitt fanns överallt och så fick det helt enkelt bli Söderstadion när vi skulle se vår första match på plats.
Vi trivdes direkt på den slitna men dynamiska arenan men att tala om kärlek vid första ögonkastet skulle ändå vara överdrivet. Det blev snarare enstaka matcher under hösten 2008 samt två år framåt. Inför säsongen 2011 var klubbens ekonomi dock återigen i en knepig sits och vi bestämde oss för att stötta genom att köpa årskort. Det ledde såklart till mer frekventa besök på Söderstadion och även några första bortaresor. Vad vi dock inte visste var vilken stor påverkan detta lilla beslut skulle ha på våra liv.
Insikten kom först under hösten. Laget var inte inblandat i den förväntade toppstriden utan svajade snarare och riskerade att åka ur Superettan. Själv påverkades man av detta så mycket mer än vad man hade trott bara några månader tidigare. Ja, nu var det här nog på allvar…
En seger i sista hemmamatchen, 5-2 mot bottenkonkurrenten J-Södra, gjorde att laget passerade just Jönköping upp till säker mark och efter några öl bestämde vi oss för att åka med Bajen Fans ner till sista matchen i Ängelholm.
Så vi övertalade några vänner att följa med, spenderade ett antal timmar på bussen, drack öl på samlingskrogen och promenerade till den lilla idrottsplatsen ute på en äng. Själva matchen minns jag inte mycket av idag men det blev jubel när Sundsvall som förväntat tog ledningen i Jönköping. Lugnet spred sig. Men så hände det: en kvart före slutsignal vände J-Södra på bara några minuter och petade Bajen ner på kvalplats. Ångesten blossade upp. Dessutom skulle Ängelholm vid seger ta en direktplats till Allsvenskan – framför oss fanns två lag som behövde vinna, i olika ändar av tabellen. Detta speglades omgående i själva matchen: mittfältet överspelades snabbt, båda lagen satsade allt man hade framåt, målchanser radades upp åt båda håll. Men det var fortsatt mållöst efter 90 minuter, när fem minuters tilläggstid annonserades. Ytterligare några desperata anfall följde och sedan sköt “Magic” Maic Sema mot bortre hörnet… via målvakt och ut till hörna. Dödsstöten, såklart: tiden var nästan ute och Bajen hade knappast gjort mål på fasta under hela säsongen.
Bollen slåss och dimper ner, precis framför fötterna på en gulklädd spelare. Ja, som sagt, Bajen och hörnor, inga vänner 2011… Men av någon anledning sparkar Ängelholmaren inte bort bollen som istället studsar vidare till Sebastian Bojassén. Ett skott, invid stolpen, nätet rasslar. Hela den lilla träläktaren rusar framåt, nerför, det är en blandning av glädje, lättnad, adrenalin. Själv står jag högst upp, sjunker ihop, drar mössan över ögonen, oförstående, orolig att domaren ändå hittar något, en offside kanske.
Men målet godkänns och någon minut senare blåser Lars Olsson av. Kontraktet är säkrat och få har jublat så mycket över att vara 27:e bäst i Sverige (och hålla sig kvar i Superettan, den lilla detaljen).
Det var denna höst och särskilt matchen i Ängelholm som är anledningen till att fotbollen idag har en enorm betydelse i mitt liv. När jag skriver dessa rader har jag någon dag innan betalat ett nytt säsongskort, nummer 15 i ordningen, och min sambo och jag planerar våra liv efter Bajens spelschema. Trots besvikelser och tunga stunder – det är fortfarande Bajen jag pratar om – vill jag inte missa det. Inte en enda match. Ängelholm gjorde mig, som det så fint heter i Kentas “Just idag är jag stark”, till “en av de få som kan leva”!
