Som barn älskade jag fotboll och jag var bland de bästa i Billdals BK. Tom, lagets andra stjärna, var inte lika glad av att dela rampljuset med mig. Han kallade mig turk på burk. Min pappa hade emigrerat från Grekland, och var en av få utrikesfödda i villaförorten. Tom sa att jag stank vitlök och ville inte spela med någon som hade en pappa som var pizzabagare. Jag blev ledsen och förvånad, pappa arbetade på Chalmers och det fanns ju inget godare än en funghi med vitlökssås.
Våren innan jag började sjuan flyttade vi till en lägenhet i stan. Jag grät och var förkrossad över att lämna mina vänner och laget. Jag kämpade med att hålla tillbaka tårarna när jag blev avtackad. Tom gav mig en klapp på axeln och önskade mig lycka till i Pakistan. Det fanns dock fördelar med att bo i stan. Vi bodde granne med Hedens stora konstgräsplaner. Dessutom låg Ullevi nära, där jag sett IFK Göteborg vinna mot Barcelona. Jag bestämde mig för att försöka ta mig in i IFK. Efter några provträningar blev jag erbjuden en plats. I IFK fick jag snabbt lära mig ”man mot man markering” och uttryck som ”gött tjöt” och att en bortfintad spelare ”köper korv”.
Den hösten upplevde jag mycket nytt. Jag bytte skola och tonårslivet knackade på dörren. Ironiskt nog byttes turk på burk ut mot att ibland bli kallad svenne. I hemlighet betygsatte jag mina prestationer på planen och i skolan. En ny gren lades till –tjejerna. I IFK lyckades jag ta en plats på mittfältet. Lagets mål var att ta sig så långt som möjligt i Gothia Cup. I slutet av säsongen hade jag tappat min plats, efter att en ny kille hade anslutit. Han hade grym teknik, överarmar stora som mina lår och hår på bröstet. Själv hade jag knappt kommit in i målbrottet. Inför Gothia hade jag givit mig själv en fyra.
Stämningen på Gothia var mäktig. Vi vann vår grupp. Jag gjorde korta inhopp utan att direkt bidra. Jag fick spela från start i sextondelsfinalen, men det slutade i en mindre katastrof. Jag var övertänd. Detta resulterade i en onödig utvisning. Trots detta vann vi matchen. Jag grät i bilen på väg hem, och mina föräldrars tafatta försök till uppmuntran gjorde mig bara argare. Nästa match fick jag följa från läktaren. Jag log inombords när vi släppte in det första målet och svor i mitt huvud när vi vände och vann. Utåt visade jag glädje och jag gjorde high-five efter att vi vunnit. Jag skämdes över min oförmåga att glädjas med mina lagkamrater och den kvällen låg jag på en svag tvåa. När jag träffade mina gamla lagkamrater ljög jag och sa att jag missat matchen på grund av skada. Vi mötte sedan Hamburg där vi vann efter straffar. Jag blev uppsatt som sjätte straffskytt och lyckligtvis slapp jag skjuta. Som om det var skrivet i stjärnorna vann Billdal också sin kvartsfinal och vi skulle mötas i semifinal. Den kvällen hade jag svårt att somna och klumpen i magen var som en grapefrukt när jag vaknade nästa morgon.
Nervositet blandades med förväntan. Jag såg mina gamla lagkamrater värma upp och jag hade en gnagande känsla av att vara i fel lag. Jag såg Tom med uppfälld krage skaka hand med vår pannbandsprydda lagkapten. Världar kolliderade. På läktaren satt kända ansikten blandade med ännu fler okända. I högtalaren spelades hitlåten Coco Jamboo. Det hade talats om att talangscouter bevakade matchen. Självklart började jag på bänken. Båda lagen var märkbart nervösa. I slutskedet av första halvlek fick Billdal en frispark som lyftes in i vårt straffområde. Efter en nickduell hamnade bollen hos en fristående Tom som petade bollen i mål. Tom sprang mot hörnflaggan och gjorde ”hyschtecknet”. Tio minuter in i andra halvlek bad tränaren mig att värma upp. Jag hade knappt hunnit komma in på planen när jag fick ett stenhårt pass mot mig. Med en försvarare i ryggen nuddade jag lätt bollen med fotens yttersida och bollen for som en båge förbi försvararen. Jag tog mig förbi ännu en försvarare och slog i blindo in bollen snett inåt bakåt. Jag ser en lagkamrat komma löpande och han skjuter en stenhård vrist som träffar insidan av ribban innan den går i mål. Hela laget kramade om mig. Jag kände mig plötsligt både lätt och stark. I slutskedet av matchen är vi det starkare laget. I en löpduell trampar Tom mig på insidan av foten och det känns som ett spjut går rakt igenom mig. I vrede rusar jag mot Billdals försvar och lyckas bryta bollen. Billdals målvakt kommer utrusande och jag skjuter ett skott utan att tänka. I slow motion ser jag bollen gå mellan målvaktens ben och i mål. Jag känner en glädjeexplosion. Jag springer som en galning och vill omfamna allt och alla. Efter att domaren blåser av matchen ramlar jag ihop av smärta och utmattning. Tom undviker mig in i det sista.
I finalen förlorade vi klart mot Deportiva Cantalao. Jag var ändå glad för jag hade gjort min livs match. Efter den sommaren tappade jag gradvis intresset för fotboll. IFK valde att inte flytta upp mig till deras U-trupp, och jag gick i stället till Qviding. Där fortsatte jag spela ett tag, men det är en helt annan historia.
