På förmiddagen ringde lagledaren och förvånande nog var det inte för att säga att ”du kan stanna hemma” utan istället berättade han att jag skulle få spela från start.
Jag var förvisso med i laget som hade startat upp i div 4 med spelare från tidigare juniorlaget och några ”gubbar” som varit med innan det tidigare a-laget lades ner några år tidigare. Vi visste att dessa hade varit en hårsmån ifrån att nå högsta serien i innebandy vid ett tillfälle.
När vi startade igång var vi ungdomar övertygade om att vi skulle krossa allt och alla i lägsta divisionen men dessa gubbar som faktiskt spelat på seniornivå tidigare var inte lika övertygade efter ett par träningspass. Hur som helst var jag nog innerst inne medveten om att jag var med ganska mycket på nåder för ingen hade hjärta att slänga ut mig ur laget och jag spred varken dålig stämning eller klagade på bänken.
Första matcherna hade vi vunnit klart och vi hade ingen anledning att tro något annat än att vi skulle fortsätta göra det och nu skulle jag få spela från start efter blygsamma 0 minuters speltid. Jag vill minnas att jag fick spela i förstafemman vilket nog var för att andra skulle täcka upp för min begränsade kompetens.
Hur som helst gick det bra jag kunde spela enkelt och bara passa min back kollega som skötte uppspelen, fick väl skäll nån gång av en forward för att jag inte passade bollen framåt på hela matchen men slog inga indianare å andra sidan. En bit in i tredje perioden stod det fortfarande 2-2, vi höll i spelet men hade svårt att få in bollen.
Sen kom plötsligt mitt läge, jag stötte upp och bröt deras uppspel på mittplan gick framåt med bollen och det blev ett två mot ett läge där det enda jag ville göra var att passa. Det måste ha synts tydligt för deras back täckte bara pass och jag hade tillslut inget annat val än att skjuta själv.
Jag försökte mig på en handledare men att springa, tänka och skjuta var två saker för mycket att göra samtidigt för mig så bollen fick knapp styrfart framåt men det ställde deras målvakt och genom nåt mirakel gick den in och jag hade gjort mål i min a-lags debut.
Kanske fick jag nåt byta till men eftersom vi inte fick in några mer bollar fick jag sitta sista tiden när vi skulle se till att i alla fall hålla i den sköra ledningen jag gett laget. Nog höll jag en tumme på slutet för att ingen skulle sätta en boll i tom kasse och så blev det. Vinst 3-2, fortsatt obesegrade och detta eftersom jag avgjort i min A-lags debut.
Vi förlorade inte en match den säsongen och marginalen var aldrig mindre än den kvällen utan resten vann vi med flera måls marginal. Jag fick spela några matcher till men karriären blev aldrig mer än bänkvärmare i division 3 och 4 men jag hade avgjort en match för byns representationslag och fick vara hjälte för en kväll. Bär med mig det som mitt största idrottsminne från min egen karriär även nu när jag är äldre än gubbarna (kring 30 och hade egna barn) var då.
