Det nöp till i magen: mitt namn fanns där! Jag var tio och ett halvt år. På anslagstavlan vid vägkorsningen som utgjorde Skepplandas centrum – om man kan prata om centrum i en by med under tusen invånare i Göteborgs absoluta utmarker.
”Vänsterytter Bengt Sager” – för mig var det en affisch som lyste upp byn, vägkorsningen och livet, i verkligheten en oansenlig vit papperslapp i A5-format.
Stolt, glad, lite nervdallring – mitt namn bland de stora pojkarna! Jag var yngst, de andra var i olika åldrar mellan min bror Gerhard, senare ordförande i Västergötlands fotbollsförbund och ordförande i Svenska Fotbollsförbundets tävlingskommitté, med sina 12 år och storebror Axel, 14 år. Och sen ett gäng ännu äldre.
Vi bröder var uttagna till kedjan, Axel vänsterinner, Gerhard center och jag vänsterytter.
Några långa dagar senare packade vi ihop oss i Erik Perssons stora svarta taxibil, en Volvo PV800, ”Suggan” kallad, med åtta sittplatser. Hela laget – inga avbytare – fick plats. Elva förväntansfulla barn iväg i riktning Lerum för Skepplanda BTK:s första pojklagsmatch någonsin.
Vi skriver april 1959, aprilväder, ömsom kallt och ömsom mildare vindar. Vi anländer till Aspevallen i Lerum, en spänd och lite högtidlig stämning i omklädningsrummet. Känslan att få dra på sig sitt livs första riktiga matchtröja, gul och grön tror jag den var, fotbollsbyxor och riktiga fotbollsstrumpor.
Vi sprang omkring lite vilsna och villrådiga, blev förstås överkörda av de erfarna Lerumspojkarna. I pausen låg vi under med 4-0.
I början av andra halvlek händer det som jag fortfarande 66 år senare kan se framför mig, som vore det en video med highlights på Youtube:
Min bror Axel driver upp bollen i högerinnerläge, fram mot kortlinjen på högersidan, vänder någon meter innan linjen och slår en snett-inåt-bakåt-passning i riktning straffpunkten. Där kommer jag, rakt på bollen och sätter med ett tillslag mitt livs och Skepplandas pojkfotbolls första mål till höger om den förmodligen totalt överrumplade Lerumsmålvakten som så långt inte fått ett enda skott mot sig.
En lång fotbollskarriär på låg och halvlåg nivå med många gjorda mål har inte suddat ut känslan av den där första jublande triumferande exploderande målglädjen.
Och till bror Axel, 80 år i år: Tack för passet!
Bengt Sager
