Fotbollen. Du gav mig mina första vänner. Du sådde mina första drömmar om livet. Du gav mig ett livslångt intresse. Du hjälpte mig att räkna ut att jag skulle kunna spela med Zlatan i landslaget när jag var 19-20. Då skulle han vara runt 32. Om jag hade riktigt tur skulle han inte ha hunnit avslutat sin karriär då. Du fick mig att som 7-åring lova min farmor att ge henne en röd sportbil till henne när jag blev proffs. Inte om. När.
Jag utvecklads till att bli en halv-bra, hel-lat fotbollsspelare. Har du hört den förut? Inga skador stoppade mig. Jag hade helt enkelt inte det som krävdes. Och min dröm slutade tvärt. Tanken hade börjat slå mig. Det var januari. Igen. Det skulle springas runt planen. Igen. Jag var 17 år och livet hade börjat hända. Det var någonstans där i minusgaderna när mina tröga ben ännu en gång skulle ta mig levande ur idioiten som jag bestämde mig. Efter träningen när jag hade duschat och skulle hem gick jag förbi min tränare och sa väldigt slappt och ledigt: “Jag kommer inte till nästa träning.” Han nickade. “Inte träningen efter det heller förresten.” Han tittade undrande på mig. “Jag slutar.” Hör jag mig själv säga, och vips, så var allt över.
Men min livsmatch hade skett några år tidigare.
Gothia Cup var alltid årets höjdpunkt. Pirret som skapades av bara tanken på världens största ungdomsturnering kunde lysa upp den mörkaste av dagar. Mitt lag, Torslanda IK, brukade alltid ställa upp med ett toppat förstalag. Vi P-94:or var ganska bra. De Göteborgska storlagen kunde vi tävla mot utan några större problem. Våra bataljer mot Fässberg, Björndammen och Lärje Angered var alltid jämna.
Tanken var att vi nog skulle kunna gå långt på riktigt i år. Vi var 14 år. Det var vårt första år på 11-manna. Motståndare kom från alla världens hörn. Mexiko, Finland och Norra Svealand. Det gick bra. Vi tog oss till A-slutspel utan att behöva ta i mer än nödvändigt. I första slutspelsmatchen besegrade vi ett gäng från Danmark ganska lätt. Men i den andra matchen skulle vi möta ett akademilag från Texas. Oj, som det skreks, kämpades och tacklades. 50% parodiskt amerikanskt, 50% vår svåraste match hittills.
Min egen känsla var god. Visst, min speltid hade hittills varit ganska sporadisk. Men i turneringen hade både fått starta och komma in från bänken. Med flygande byten var man alltid på planen tillslut i någon form. Det hörde till vanligheterna. Att sitta på bänken en hel match när man var 14 år hörde till det motsatta.
Men den här gången hände det mig.
Jag minns absolut ingenting från matchen. Det enda jag kommer ihåg är att jag stod och kollade på min tränare. Min granne. Min bästa väns pappa. Han som gav mig skjuts till varje träning och match. Han som hade skolat om mig från forward till defensiv mittfältare. Där stod jag. Liten och förvirrad över vad som pågår. Jag kunde inte i mitt liv förstå varför jag inte blev inbytt. Var jag så usel? Jag försökte göra mig sedd, men ingenting hände. Det var första gången jag kände mig sårad på riktigt. Sårad av vuxenvärlden. Än idag kan jag faktiskt inte förstå varför jag inte fick hoppa in i slutet. Det hade räckt med 5 minuter. Vi förlorade med uddamålet och sommaren var officiellt över. Mina matchkläder åkte tillbaka i garderoben utan att behöva ta en omväg via tvättmaskinen.
Det som är speciellt är att just den matchen förföljer mig på ett märkligt sätt än idag. Och på senare år har jag börjat förstå hur mycket den har påverkat mig. För varje gång jag känner mig utanför i ett sammanhang, eller när ett avslag utan förklaring dyker upp, slängs jag direkt tillbaka till den soliga eftermiddagen på Slättadamm. Min vanligaste stressdröm handlar till och med om den matchen i olika varianter. Temat är dock det samma. Jag hinner inte. Jag fastnar. Jag står vid sidan. Jag tittar på.
Det blev som sagt några år till efter det. Jag hann spela 8-dels final i Gothia Cup och vinna Pojkallsvenskan innan mitt abrupta avslut. Men ingenting har påverkat mig så mycket som den matchen jag inte fick spela. Och trots att mina barnsliga drömmar har bytt skepnad till vuxna mardrömmar, skulle jag göra om allting igen. Utan att tveka.
Fotbollen.
Din dumma lilla boll.
Du har gett mig så oerhört mycket.
Men du glömde att jag har lovat att ge min farmor en röd sportbil.
Hur fan ska jag lösa det utan dig?
