När jag vill kan jag återuppleva ögonblicket ur valfri vinkel. Jag kan känna bollträffen i foten. Jag kan känna hur jag står med all min tyngd på den andra foten, den vänstra. Jag kan se mig själv utifrån, och då lite snett ovanifrån, ur en typisk tevekameravinkel. Jag kan förnimma ögonblicket när bollen träffar nätet, på insidan av sidonätet, alldeles intill både ribban och stolpen. Jag kan känna rodnaden i kinderna när mitt förbluffade leende bryter igenom alla försök att se cool och oberörd ut i den improviserade målgesten där jag viftar med högra pekfingret framför mig. Jag kan se min tränare Niklas böja sig framåt vid sidlinjen som för att sänka ansiktet till mina 130 centimeter över marken samtidigt som han triumfvrålar mitt namn rakt ut. Jag är tolv år och jag har precis gjort 2-1 mot Ingelstad i en gruppspelsmatch mellan två av de sämsta lagen i Bullerby cup.
Vi ställde upp med två lag i cupen. Det var inte uttalat, eller så var det kanske det, men alla visste i alla fall att Lag 1 var toppat. Där spelade Philip, Linus, Albin, Andreas och Emil. Totalt sett var IFK Berga P92 inte något särskilt bra juniorlag, men lag 1 kunde vara ganska bra. Troligen gick de till a-slutspel i Bullerby cup. Det gjorde inte vi i lag 2. Vi förlorade mot Eksjö med ungefär 7-0 och därefter mot Linghem med 2-1 eller 2-0. Vi skulle så småningom förlora oss igenom b-slutspelet också, bland annat föll vi tungt mot Östria/Lambohov med 9-2. Men i sista gruppspelsmatchen skulle vi möta Ingelstad.
Jag gjorde inte mål särskilt ofta under min korta karriär. Utan problem kunde jag, när jag skulle sova, rabbla alla mål jag gjort. En bredsida smet in i en match mot Böda/Högby. En misslyckad tåfjutt råkade tunnla Glömminge/Algutsrums stackars målvakt när vi slog dem med 13-0 en solig pingstdag. Och några till.Jag tror att jag gjorde mål mot Nybro på valdagen 2002. Eller så är det bara ett starkt minne att vi spelade match på valdagen. Minnen är ju lite otydliga ibland.
Under cupen sov vi förstås på luftmadrasser i en gympasal. En av kvällarna var det disco och nästan alla ville gå. Inte jag. Förutom mig valde tre andra killar att avstå. Jag tror att vår målvakt Charlie var en av dem. Jag vet att Andreas var en annan. Det vet jag för Andreas var en av de bästa spelarna i Lag 1. Vi var inte så nära kompisar, gick inte på samma skola eller så, men han var schysstare än vissa av de andra duktiga killarna som kunde fnysa eller muttra när jag eller någon annan missade en mottagning på en träning. Jag minns inte vad vi fyra discovägrare gjorde istället den kvällen, men jag minns att Andreas var med, och det minns jag bara för att han var duktig på fotboll.
Efter varje match jag hade spelat ringde jag till min bästa kompis Jakob för att berätta hur det hade gått. Jakob ringde mig efter sina matcher också. Han var bättre än mig och gjorde ganska ofta mål. Det var extra speciellt att ringa och berätta när jag hade gjort mål, och jag beskrev alltid målet i detalj. Det gjorde han också. Vi beskrev nog förresten alla mål vi kunde komma ihåg från matcherna. Vi slipade vår mellanstadiefotbollsterminologi mot varandra. ”Linus drog förbi två-tre gubbar”, ”Kim bombade ribba marken in”. Sådant sa vi.
Ingelstad gjorde 1-0 i första halvlek. Hampus kvitterade med ett hårt skott som i min minnesbild gick in mitt i målet. Jag minns ingen målvakt, men jag får förmoda att det stod en där. Inte så långt senare studsade en hög boll ner framför mig, långt ute till vänster i straffområdet. Det var rödklädda Ingelstadsspelare runtomkring mig. Jag hade inget vidare självförtroende när det gällde att göra något kreativt med bollen med motspelare runtomkring. Det är ett sätt att förklara varför jag drog till på halvvolley. Ett annat sätt är att jag såg läget och beslutsamt gick på bollkänsla och instinkt. Ungefär den förklaringen valde jag när jag ringde till Jakob sen.
Jag fick mitt livs mest vältajmade drömträff. Det blev en bågig bollbana – men det var INTE en lobb utan ett hårt skott, märk väl – och bollen landade i bortre krysset, på insidan av sidonätet, alldeles intill både ribban och stolpen. 2-1 till oss. Vi höll undan och vann.
Vårt Lag 1 hade spelat en egen match och därför inte tittat på vår match, men några av dem hade hunnit komma för att se slutet. Andreas var en av dem. De hann se målet. Och de berättade om det för de andra efteråt, så jag hörde. Den känslan är svåröverträffad för en medioker 12-åring som tycker att fotboll är det roligaste som finns, men som inte särskilt ofta gör mål.
Jag kan känna bollträffen i foten, se mig själv utifrån, höra för mitt inre hur Andreas och de andra exalterat beskriver målet. Men allra helst blundar jag och känner känslan när hela Lag 2, även inrusande avbytare, firar målet genom att hålla armarna om varandra i en ring, hoppa och ropa ”öy öy öy öy”. Jag hör av någon anledning Davids röst tydligast. Kanske ropade han högst, kanske stod han närmast mig, jag vet inte. Minnen kan ju vara lite otydliga ibland.
