Mitt livs match spelades på en ojämn konstgräsplan i Rimbo.
Med coachpärmen under armen blev jag vittne till hur nio 11-åriga tjejer plötsligt spelar fotboll som om de aldrig gjort något annat.
Det är våren 2023, mitt i sanktansäsongen. Vårt spel haltar. Vi har svårt för att göra mål. Våra motståndare har blivit väldigt mycket bättre.
Har vi halkat efter?
Har vi tränat på fel saker?
Vi bestämmer oss för att fortsätta på den inslagna vägen. Vi övar på rörelse utan boll och på att slå hårda passningar. Och vi pratar med varandra om att prata med varandra på planen.
Vår blir försommar. Temperaturen stiger och skolavslutningarna avlöser varandra.
Passningarna började sitta och vi kommer i gång med snacket på planen. Vi gör mål igen. Ganska många dessutom. Hejaramsorna ljuder högre och högre.
Sanktan är slut och endast en sak återstår innan säsongsuppehållet.
Rimbocupen.
Inte alla vet hur det är att vakna på en platt luftmadrass i ett klassrum som badar i sol. Hur illa ett par fotbollsskor kan lukta. Eller hur lång tid det tar för en matchtröja att torka. Om den inte hängs upp. Att åka på cup är att vara i en bubbla. I den bubblan är ett iskallt kvällsdopp lika viktigt och värdefullt som en räddad straff. Och en räddad straff kan forma en människa för livet.
Cupen bjuder på både vinster och förluster. Skratt, flams, varmkorv med bröd och precis allt det där som en magisk sommar ska innehålla. Sent på lördagskvällen, när tjejerna tröttnat på diskot, drar de i gång en spontanmatch mot killarna. På en fotbollsplan som mer än något annat liknar en rastgård på ett fängelse. Tjejerna håller på att vinna.
Nästa morgon marscherar vi tillsammans mot den sista matchen. Molly Sandéns Vi:et i vinsten håller oss sällskap. Molnen likaså. Någonstans där borta mullrar åskan.
Om våra motståndare vet vi ingenting. Är de dom i de gula tröjorna? Var är min vattenflaska? Vilken plan ska vi spela på? Kan jag få en boll?
Domaren blåser i gång. Vi rullar hemåt och byter kant. Tjejerna rör sig på djupet och på bredden och utnyttjar hela planen. Passningarna är hårda och adresserade.
Vi spelar som ett lag.
Efter några minuter gör vi mål. Och ett till. Det blir flera mål. Det känns som att planen lutar. Tjejerna spelar fotboll som om de var sända till jorden för att göra just det och bara det. Och vi som tittar på kan bara njuta.
Solen bryter igenom molnen och det blir på en gång väldigt varmt.
Vår målvakt rullar ut bollen till vänsterbacken, som via mitt-mitt flyttar bollen ut till vänsterytter. Anfallaren gör en avledande djupledslöpning samtidigt som bollen går från ena kanten till den andra i en rekordlång passning. Bollen landar perfekt på vår framlöpande högerytters känsla fot.
Det efterföljande inlägget är lika perfekt tajmat som löpningen i borta målområdet.
Jag om min tränarkollega spänner blicken i varandra. Såg du också det där? Vi är båda i lätt chock. Kroppen vill springa ut till tjejerna och jubla. Hjärnan säger åt oss att ta det lugnt.
Det vi såg var en brytpunkt. Ett skalv som ritade om vår fotbollskarta. En uppvisning i allt vi tränat och trott på. En manifestation för glädje och gemenskap.
I bilen på vägen hem från cupen är det knäpptyst. Alla sover.
Någon har tagit av sig fotbollsskorna.
