Detta utspelade sig i början på 1980-talet. Jag var kanske i 7–8 årsåldern. Det var lördag eftermiddag. Pappa hade blandat en grogg. Han var ingen stor drinkare, men på lördagarna kunde det bli en grogg framför veckans fotbollsmatch. Favoritgroggen var, förstås, Coca cola och Explorer och denna blandades till, någorlunda, perfektion.
Något som också var synonymt med lördagar var även att det skulle finnas rejält med Estrellas jordnötter i den lilla burken med lock. Det var oerhört viktigt att det var just Estrellas, då min pappa med bestämdhet hävdade att de var lite saltare och att det var just det fabrikatet som innehöll flest hela nötter.
Själva burken var av brun genomskinlig 70-talsplast och inte särdeles elegant men den är, för mig, synonym med brittisk fotboll. Jag minns med glädje när man fick äta upp de sista smulorna ur jordnötsburken och hur man drog blöta fingrar mot botten och kanter för att verkligen få upp allt fett och salt. Denna burk hängde med en bra bit in på 90-talet, var den senare blev av har jag faktiskt ingen aning om. Burken är, fortfarande, intimt sammanlänkad med känslor kring fotboll. Fotboll har alltid varit starkt förknippat med mitt innersta känsloliv. Känslor som tårar, glädje, avund, svek och kärlek har alltid funnits runt fotbollen.
Just denna lördag, i början på 80-talet, skulle nya känslor och minnen skapas. Jag minns att jag såg fram emot att se mitt nyblivna favoritlag Ipswich. De var ett topplag på den tiden och jag måste rimligen ha sett dem spela nyligen, hur får man annars ett favoritlag. Liverpool hade jag ännu ingen relation till. Jag hade hört talas om dem och säkert sett dem spela någon gång, men jag hade ingen större koll på dem.
Som gäst i studion satt någon herre som tidigare hade varit och provtränat med Ipswich, eller om han spelat med juniorerna. Han frågades ut om Ipswichs lag och jag kommer mycket väl ihåg hur väl han pratade om flertalet spelare i Ipswich, till exempel John Wark. Extra starkt är minnet av hur han beskrev Alan Brazil som något extra, den allra största stjärnan och målskytten i laget.
Kort innan matchstart så frågade studioreportern honom om vad han trodde hände i Ipswich omklädningsrum just nu. – Just nu så tror jag att Alan Brazil sitter och smörjer ljumskarna med liniment, svarade studiogästen. Reportern släppte då över ordet till kommentatorn på plats, som svarade. – Tyvärr så har Alan Brazil fått lämna ett sent återbud till matchen och kommer inte att spela idag.
Utan Brazil, men med fortsatt höga förväntningar på Ipswich, så blåstes matchen i gång. Jag ska inte säga att jag har några specifika minnesbilder från matchen, men jag vill gärna minnas att det var en lerig och illa tilltygad plan. Vilket det i och för sig ofta var i England på 70- och 80-talet, när jag växte upp. Bilder av att planer med lika delar brunt och grönt gräs dyker upp. Så gör även bilden av lerpölar i betydande omfattning. Doften av lera är det första jag associerar till om man säger engelska ligan på 80-talet.
En känsla av hopplöshet i spelet infann sig ganska snabbt i TV-matchen. Liverpool kändes bättre i det mesta, det var som svårt för Ipswich att få kontroll på matchen och motståndet.
Jag tror att Liverpool gjorde två mål under matchen och vad jag minns så var att de hela tiden det bättre laget. Under stora delar av andra halvlek så höll jag fortfarande hoppet uppe, men mot slutet av matchen började jag förstå att Ipswich inte skulle vända detta. Minns jag rätt, så spenderade jag de sista 10–15 minuterna av matchen storgråtande under täcket i mitt rum. Med mamma och pappa ihärdigt knackande på min dörr, helt oförstående till min reaktion. De tyckte att jag rent av var fånig som kunde ta det så hårt att en fotbollsmatch slutade på ett visst sätt. Själv minns jag mest den stora besvikelsen över att allt hade förstörts. Jag hade gjort en bild av en trevlig eftermiddag där mitt favoritlag, Ipswich, skulle spela en bra fotboll, dominera matchen och till slut vinna en rättvis seger. Ungefär samma känsla som efter VM-kvaldebaclet 1986, en känsla av död och tomhet. Detta är ungefär vad jag minns denna dag. Nej förresten en viktig sak till: Att jag sedan den dagen har jag ett annat favoritlag, nämligen Liverpool Football Club.
Många frågor har också vandrat med mig i livet sedan denna dag. Vad hade till exempel hänt om Alan Brazil hade deltagit. Hade kanske Ipswich vunnit? Hade jag då, rent av, haft Ipswich som favoritlag än idag? Om Ipswich mött ett annat lag och förlorat, hade jag då hejat på det laget i dag? Frågorna är många men rent hypotetiska, så klart. Mitt lag blev och är fortfarande Liverpool, punkt!
Var det blev av jordnötsburken? Ingen aning, jag ska fråga mamma om hon vet var den är. Om hon hittar den ska jag fylla den med Estrellas jordnötter, blanda en stor grogg med Coca cola och Explorer och fira med att titta på en engelsk fotbollsmatch. Det är inte någon som råkar ha en kopia av en, för mig, speciell Liverpoolmatch från början av 80-talet?
