– Snälla Kristoffer, kan du inte sälja din biljett och se matchen på TV hemma istället, bad pappa som på samma gång bevisade att han förstår ju ingenting. Det finns säkert folk som betalar dyrt för den på Tradera, så kan du tjäna en peng också, fortsatte han sitt oförstånd.
Pappa var livrädd för att jag skulle råka på ondsinta huliganer på väg till arenan. Mina löften om att inget ont skulle befalla mig hjälpte föga mot hans oro, men varken en faders vädjanden eller löften om en främlings pengar kunde hålla mig hemma. Jag var 17 år och nästan vuxen, och jag skulle se mitt lag vinna ett andra SM-guld inom loppet av tre år. Jag ska inte ljuga och säga att jag var på varje match, men jag hade gått när jag kunnat och jag skulle gå nu. Datumet var 1 november 2009, och som ni alla förhoppningsvis förstår vid det här laget är matchen i fråga guldmatchen mellan IFK Göteborg och AIK. Mitt IFK Göteborg. Mitt livs match.
När man står på nedre stå på Gamla Ullevi så ser man inte så bra vad som händer. Det är väl i ärlighetens namn inte heller poängen med att placera sig där. Vad man får i utbyte är – på en bra dag – en närhet till både planen och sina kamrater på läktaren, i bästa fall en autostrada till planstormning. Vid SM-guldet 2007 satt jag med min morbror högt upp på Nya Ullevi (den hette fortfarande så då), och jag fick bara se planen fyllas med människor. Nu skulle jag få göra det själv.
Jag kan med andra ord inte redogöra för exakt vad som hände när IFK tog ledningen efter en dryg halvtimme. Jag kan dock redogöra för den känlsoexplosion som ägde rum när Thomas Olsson gav oss ledningen, och hur jag tog tag i första bästa främling och kramade, hur andra främlingar kramade mig tillbaka och hur vi alla där och då var helt övertygade om att här kommer guld nummer 19, nu får vi snart lämna tonåren bakom oss som min morbror sade ett par tidigare då vi senast vunnit.
Min morbror var förresten den som introducerade mig till fotbollen, till Blåvitt och till så mycket annat. Hans IFK Göteborg, som han hade sett spela skjortan av storlag i Champions League, vuxit upp med som landets självklara etta skulle nu påbörja en ny storhetsperiod. Han tog med mig till gamla Gamla Ullevi där jag en gång fick se Alejandro Lago nicka in ett kvitteringsmål mot just AIK, men det är en annan match. Jag har i vilket fall honom – min morbror, inte Lago – att tacka för mycket, inte minst det enda skämt som jag kan. (Vad är det för skillnad på en levande och en död tvilling? Den ena är mer lik än den andra! Stort tack, jag är här hela veckan.)
Jag kan av samma okulärt begränsade anledning inte av eget minne säga om vad som hände sedan var rättvist eller inte. Fotbollen är väl alltid det, precis som den är det prick aldrig. Det är en idiotisk sport att förälska sig i. Vad jag minns är att jag blev duschad i öl från övre stå när AIK kvitterade, och att jag sparkade på ett neddraget jalusi när dom tog ledningen. Jag minns att jag var så fruktansvärt arg på hela universum som inte kunde låta matchen få det vackra slut som allt så tydligt var upplagt för. Istället var det som att denna känlsomässiga urladdning satte mig helt ur spel. Istället för planstormning och fest så fick jag gå hem till pappa igen, där han mötte mig i hallen med en kram i vilken all min ilska fick bli till sorg och jag kunde gråta mot hans axel.
Ett par år senare fick jag ett årskort och jag gick på matcherna men aldrig med samma känsla. Jag älskar fortfarande både sporten fotboll och föreningen IFK Göteborg, och det smärtar att se hur vi kämpar för att hålla oss kvar i Allsvenskan idag.
Men en dag i november, i 00-talets sista skälvande månader, då brann jag. Sen har jag aldrig riktigt lyckats ta fyr igen. Kanske hade det blivit annorlunda om jag sålt den där biljetten, kanske inte. Jag vet bara att jag ångrar ingenting.
