Vaddå Fotboll?
Jo, När man fick vara uppe sent på natten och äta ostmackor för att Sverige spelade VM borta i USA.
Eller möjligtvis för att få se Maradona spela VM-final mot Västtyskarna och ha mitt Panini-album på golvet framför mig.
Men fotboll såhär? Kallt och utomhus på en skoldagskväll.
På den tiden, på det förra seklet var det inte särskilt hett med fotboll. I alla fall inte i Malmö.
Om jag inte minns fel så delade man till och med ut biljetter på Borgarskolan i Malmö, där man nyligen startat upp sitt fotbollsgymnasium.
Där gick nån kille som hette Ibrahimovic i årskursen över mig. Veckan innan matchen hade man börjat prata fotboll även i min klass. Det var något om att MFF låg riktigt illa till och kunde faktiskt åka ur Allsvenskan. Och nu skulle man möta TFF hemma på Malmö IP.
Jag brukade sitta bredvid Calle på fysiklektionen på måndagarna.
Calle hade hämtat ut biljetter till kvällen match och frågade om jag ville hänga med.
Jag nickade och sade ja, och fortsatte skissa på bandloggor och spellistor för mitt band. Vi skulle ju ta över välden och bli rockstjärnor.
Jag tog bussen hem som vanligt efter skolan. Såg till att småsyskonen fick mellanmål i sig och återvände till Malmö några timmar senare.
Busshållplatsen närmast IP låg på andra sidan Stadsteatern och det var första gången jag reflekterat över elljuset från strålkastarna ovanför Gamla IP.
En kort promenad över marmorpiazzan framför det som idag kallas Operan i Malmö så var jag framme vid Gamla IP. Det luktade höst och himlen var mörkgrå.
Vi hade bestämt träff vid den västra ingången, Calle och jag. Biljetten hade jag i fickan. Onumrerad ståplats, Norra läktaren. Det var inte långt till avspark och det var nästan fullt på ståplats redan. Vi trängde oss fram och kom nästan hela vägen upp till översta trappsteget på läktaren där det fanns ett ledigt räcke att luta sig på.
Där och då kom något till mig. En känsla av tillhörighet. En känsla av att vara i en gemenskap utan att egentligen känna någon.
En känsla för något som var så mycket större än tjejer, rock och öl. Det fanns liksom en stämning på läktaren som inte riktigt gick att ta på.
Lite som att var på konsert och känslan precis när förmusiken slutar och man hör bandet slå an det förta ackordet. Fast ändå något ännu större.
En känsla av förväntan och förhoppning, lite som när klockan närmar sig tre på julaftons eftermiddag.
Men samtidigt en känsla av oro och en knut i magen. Att det lika gärna kunde gå käpprätt åt helvete.
Till höger om oss stod klacken. Framför läktaren stod ett gäng killar med trummor som satte takten för läktarramsorna.
Uppe på räcket till den västra läktaren stod en kille med ryggen mot planen och höll igång och ledde sångerna. Konstigt, tyckte jag. Då missar han ju vad som händer på planen. Klockan hade nu blivit nästan 19 och matchen var på väg att starta. Det började kännas nervöst även hos mig.
Jag hade ju aldrig varit på en match och visste inte vad jag skulle vänta mig. Från Västra kortsidan fylldes nu innerplan plötsligt med folk. Det var stora flaggor i blått, vitt och, svart. Vissa med nåt budskap på och en som såg ut som Union Jack. Fast i Malmös färger. Och sen började det smällarna. Inga höga smällar, utan mer som små puffar. Plötsligt badade hela anläggningen i ett rött ljus och runt hela planen stod det folk med bengaler i handen.
Det förstärkte hela känslan av att det var något stort på gång. Lite som på nyår, för att liksom bränna av det gamla och välkomna det nya.
Regnet hängde säkert i luften och inte många sekunder senare var allt över. Det var omöjligt att sen planen och det luktade verkligen som det gör på nyår.
Tjugo minuter av matchen hade gått när TFF fick en hörna. På något sätt råkade bollen träffa ett ben med en ljusblå strumpa på och så låg Malmö under. Sorlet, frustrationen och alla taktikförslag från läktaren ökade i styrka och inte blev det bättre strax innan paus när TFF gjorde sitta andra mål för matchen.
Den elektriska stämningen från innan matchen hade i halvlek bytts ut mot en annan. Desperat. Ilsken. Ont i magen. Det skreks på tränaren Roland Anderssons avgång. Och sedan var det nån Zlatan man vill skulle komma in på plan. Och det gjorde han. Nåt mål gjorde han däremot inte. Mats Lilienberg gjorde Malmös enda mål med 20 minuter kvar och sedan var det över.
Tolv dagar senare tog jag bussen till Malmö ensam.
Nu hade ju någon också spillt den himmelsblå färgen i mina ögon och jag kunde se allt i blått.
Över Piazzan, gångstigen bakom den norra läktaren och in genom det västra vändkorset.
Höstsolen sken över IP den här söndagseftermiddagen men stämningen från förra hemmamatchen var som bortblåst i den skånska vinden. För nu var det redan klart. MFF hade spelat sig ur allsvenskan för första gången på 64 år.
Men jag fick se det MFF jag idag kallar ”mitt” vinna en allsvensk match.
Jag fick också se den där nye killen som de ropade skulle in, Zlatan, göra sitt första allsvenska mål. Kanske ingen stor grej där och då, men början på en obeskrivlig passion.
