Vi hade inlett cupen rätt skakigt. Både kollektivt som lag och jag som spelare. Det var ingen nyhet att vi hade den dåliga vanan att successivt spela oss in i turneringar och våra första matcher här hade bara bekräftat det.
Jag var fullt medveten om att jag inte var någon startspelare, men jag var helt okej med att bli inbytt som högerback i andra halvlek och försöka bidra så gott jag kunde med den speltid jag fick. Som sagt blev starten ingen jättesuccé. Det enda jag kommer ihåg från första matchen är att jag skulle ta ett inkast, men att jag missbedömde på något sätt. Istället för att kasta med en snäv vinkel längs med sidlinjen som planerat prickade jag motståndarlagets tränare, som stod utanför plan, och det blev deras boll. Ett riktigt genant amatörmisstag, som inte direkt stärkte mina odds.
Men några matcher senare hade läget förändrats på flera punkter. Vi hade blivit varma i kläderna, spelade med vårt gamla vanliga självförtroende och i tillägg hade hon som brukade starta på min position dragit på sig en skada. Det var alltså dags för mig att ta plats i startelvan. På min födelsedag dessutom. Något som mamma hade sett till att arrangörerna fick veta och en stund innan matchen skanderade speakern ”Ja må hon leva” på klingande värmländska över hela anläggningen. Laget hade överraskat mig med en present bestående av två smala pannband från ett innebandymärke. Just de där pannbanden var superpoppis det året och jag hade redan ett vitt sedan innan, men nu blev samlingen komplett med ett rött och ett svart också.
Så en smula generad, men också glad, taggad och sammanbiten intog jag min position med mitt nya röda band i håret. Motståndet skulle bli tufft. Som alla matcher här. Det är svårt att avgöra om det verkligen var så i praktiken, men cupen var i alla fall avsedd för landets 16 bästa flickor 14-lag, så vi behövde ge allt för att bevisa att vi hade där att göra. Vädret var minst lika tufft. Gassande sol och kanske överdriver jag, men jag vill minnas att temperaturen gick upp emot 30 grader. Sådan där riktig försommarvärme, som kan titta in i slutet av maj.
Medan kaptenerna och domaren skakade hand kom den. Peppramsan som redan gick på repeat inne i huvudet både för mig och mina kompisar, eftersom vi hade hört den innan varenda match de senaste dygnen.
”En för alla, alla för en! Åååhhh Timrå!”
Timrå skulle spela på en plan långt bort från oss den här gången, men ändå hördes slingan klart och tydligt. Röstmässigt var det inget tvivel om vilket lag som var bäst och med ramsan avverkad var allt klart för avspark.
Domaren blåste i pipan och det var bara att börja springa. Och som jag sprang. Jag sprang och sprang och sprang. Jag har aldrig varit känd för min tekniska briljans, jag gjorde i princip aldrig mål och jag la inte de snyggaste passningarna. Men att springa var något jag kunde och i försvarsspelet var jag envis som få. Dessutom triggade det mig att ställas mot en riktigt bra anfallare. Jag älskade att slå ur underläge, så om hon tyckte att jag såg liten och mesig ut var det bara positivt. Om hon fintade bort mig och kom förbi sprang jag bara ännu snabbare, kom ikapp igen och tryckte till ordentligt med axeln. Jag tänkte kämpa till sista blodsdroppen i hettan. Det gjorde jag också. Jag kämpade så väl att jag tog slut.
Jag var inte den som signalerade för byte i första taget, men där och då hade jag inget val. Jag hade inte en enda spurt till i mig. Tränaren uppfattade mitt viftande och strax därefter blev jag avvinkad. Det var bara det att under min korta matta jogg mot bänken hann vänsterbacken skada sig och tjejen som skulle byta med mig fick ta hennes position istället. Precis när jag var framme vid sidlinjen och hade den efterlängtade vattenflaskan inom räckhåll gav tränaren mig en lätt puff och skickade tillbaka mig på ut plan.
Det var bara att köra vidare. Jag fick göra så gott jag kunde med den lilla kraft jag kunde skrapa fram. En slutkörd högerback är ändå bättre än ingen alls. Men den där kraften visade sig vare större än jag trodde. På något sätt kom jag kom in i en andra andning. Jag sprang ännu mer och ännu längre än jag redan hade gjort. Ägde hela vår defensiva planhalva. Täckte upp för mittbacken när hon blev bortfintad. Skyddade straffområdet med mitt liv. Spelade mitt livs match helt enkelt. Efteråt tittade tränaren på mig med stora ögon och sa:
”Du var ju överallt!”
Jag har ingen aning om vad resultatet blev. Kanske vann vi, kanske blev det oavgjort, men jag är i alla fall rätt säker på att vi inte förlorade och jag är i alla fall hundra procent säker på att det var där och då jag spelade mig till en plats i startelvan.
Efter säsongen vann jag pris som årets stjärnskott. Det har gått över 20 år sedan dess, men jag blir fortfarande stolt när jag ser diplomet hemma i hyllan. Och än idag går det inte att höra orden ”En för alla, alla för en” utan att vara absolut tvungen att tyst i mitt huvud lägga till ”Åååhhh Timrå”, trots att jag har absolut noll koppling till Timrå.
