Våra tränare presenterade en plan, planerad och klar in i minsta detalj. Lysande, tyckte vi. Vi var redo. Mer än redo. Redo för sista bossen, den stora finalen. Vi skulle till Tjeckien och spela turnering. Gröna laget från den obetydliga förorten skulle till ett helt annat land för att visa upp sig på fotbollsplanen. Möta lag från Italien.
Idén var svindlande, men den var också alldeles underbart vacker och storslagen. Vi fick förklarat för oss att det fanns en preliminär anmälan men att det saknades 18.000 kr (vem har ens sett så mycket pengar någon gång?) för att säkra vår plats. Dessa 18.000 skulle skaffas genom försäljning av bingolotter. Ingen tränare har någonsin behövt lägga så lite tid på att motivera sina spelare som då. Vi stod i ring och tittade flåsande, som utsvultna vargar, upp mot våra tränares händer som höll i lotterna. För oss var det dock inga lotter. För oss var det guldbiljetter, vår väg in i den enorma chokladfabrik som kallades för Tjeckien. Ett land vissa av oss hört talas om i ishockeysammanhang. Fanns det ens på riktigt? Tydligen.
Jag och Alex fick en träningsväska beklädd med klubbemblemet och till bredden fylld av lotter. Sedan en karta med markerat område där vi hade tillåtelse att sälja. Våra blickar möttes för någon sekund. I de blickarna fanns ärelystnad, energi och bus. Jag har aldrig frågat honom, men är ganska säker på vi tänkte samma sak. Område? Tillåtelse? Här ska säljas lotter, med alla till buds stående medel. Var, hur och andra perifera frågor fick snällt placera sig i glömska. Lotter ut, pengar in, fotboll, vinn. Vårt mantra var fött och vi ägnade de följande veckorna åt att sätta olika melodier till de sex magiska orden medan vi cyklade, joggade, promenerade, studsade omkring i vår lilla by. Som jag minns det skrattade vi mer eller mindre konstant och de där veckorna är nog de finaste i mitt liv.
Tommy, en av tränarna, tappade förtroende för både ögon och öron när vi sågs på den första träningen efter försäljningsstart.
-400 lotter på tre dagar? Vad har ni gjort, grabbar?
-Sålt dem!
-Har detta gått rätt till? Har ni hittat på något jävelskap nu pojkar?
Vi: Råstolta. Gubben var imponerad.
Jag minns inte mycket av resan ner. Värme. Varmt som satan var det i bilen. Högljutt. Det gjorde mig nervös. Men besvärligheter överskuggades alltid av drömmarna. Som vi drömde i den där karavanen. Nio bilar. Många föräldrar, rörigt. Vem åker med vem? Har någon sett Erik? Kan vi ha glömt honom i Hamburg? Nä, han sitter med Johansson nu tydligen. Fick sms, sa Vilhelms farsa. Målgester diskuterades. Kommer det finnas talangscouter på matcherna? Hur många kassar satte Henke för Barca i år? Sådant minns jag. Tugget.
Vi var framme. Sent på kvällen kom vi fram, alla var trötta. En skola, som påminde mer om en sån där lokal som kidnappare i thrillers brukar anse lämplig för att tejpa fast sina offer, skulle vara vårat hem den kommande veckan. I bästa fall två veckor, om vi gick till slutspel. Klassrum 33. ”Fuck” sprejat i rött snett över dörren.
1-1 mot italienarna. 0-0 mot danskarna. Vi behövde vinna den sista matchen för att ta förstaplatsen i gruppen som betydde A-slutspel. Våra polska motståndare överraskade oss med hårt spel. Försökte störa oss med snack. Jag var mittfältsgnuggare på den tiden. Hästlungor och passningar till rätt adress var mitt levebröd. Liten och klen var jag också tyvärr.
Tommy skrek på sin gotländska: två kvar gubbar, ös på! Jag tittade ut mot honom och såg en falnande eld i hans ögon. Han ville oss så väl. Vi måste gå vidare.
Andrej, vår målvakt, rullar ut. Tommy blir tokig. Skicka upp den! -gastade han så de tjeckiska skogarna runt planen skickade starka vindar tillbaka, som på kommando.
Martin driver upp från sin vänsterbacksposition. Jag har sökt mig ut till höger, strax framför mittlinjen. Inspirerad av min tränare hittar jag vokala krafter jag aldrig förr haft: MARTIIIIIN!
Han ser mig och lägger en mjuk och fin cross i min riktning. Den blir perfekt, jag ser att den kommer landa ett par meter framför mig så att jag kan ta den med mig i farten och försöka hitta inspel. Men så ser jag att polackernas målvakt står märkligt långt ute samtidigt som bollen studsar så rätt och fint framför mig. Halvvolley.
Ett helt liv stod jag där och såg på när bollen seglade över målvakten, studsade någon meter utanför mållinjen, upp i ribban och ner i mål. Ett otroligt mål. Jag blev förstenad. 1-0. A-slutspel. Hjälte. I ett land som kanske inte ens finns.
