Jag brukar kalla det för dagen som startade allt. På gott och ont. Dagen då jag fick lära mig lära mig om fotbollens obönhörliga smärta, men som på köpet fick mig att lära mig älska fotbollen på riktigt. Dagen då jag insåg vad supporterskap var och dess mångfacetterade sidor.
Det var en varm majdag, närmare bestämt den 28:e Maj, 2016. Slutet av terminen i Karlstad hägrade på horisonten för mig, och så även mitt 4:e år på Universitetet. Tankarna cirkulerade mest denna dag på de 36-kronors, kalla spendrups-ölen på baren vi skulle till ikväll.
Det var lördag och det vankades planer på en utgång på kvällen. Vid 25 års ålder så låg primärfokuset en varm, solig försommardag nästan uteslutet på fest och att ta livet vid hornen.
Någon tanke på fotboll fanns inte när jag vaknade den morgonen i alla fall. Det var en skål med gröt, ett gympass för att sedan ladda för kvällen. Och ska jag vara ärlig för en stund? Fotboll föll sällan i mina tankar. Min bekännelse? Jag var en sann fotbollsnovis, som låtsades kunna mer än jag kunde. Jag njöt av att kolla fotboll med mina vänner eller spela FIFA, men inte mycket mer.
Men denna dag, lördagen den 28:e Maj, var som nämnt annorlunda. Planerna för dagen var satta, jag och mina två rumskompisar som jag bodde med vid tillfället i en rymlig 4:a på 144 kvm i källarplan, vi la planen för kvällen. Det skulle bli förfest hos en kompis sedan ut på stan för att göra den osäker. Men det var timmar dit, så tills dess gjorde jag det jag gjorde bäst på den tiden, slösurfa på nätet.
Efter ett tag av facebook-surfande, några klipp på tårdrypande auditions från någon underdog som sjunger opera på Britain’s Got Talent och ett par avsnitt av någon serie, så kom jag över det. Startskottet för dagen så som jag skulle minnas den.
Informationen om att Sheffield Wednesday just idag, kl 17:00, skulle spela play-off-final mot Hull City på Wembley för chansen att ta sig upp till Premier League för första gången på 15 år. Jag har alltid hållt ett öga på Sheffield Wednesday, då min far är född och uppvuxen just i Sheffield, och var vid tillfället en hyfsad hängiven supporter till laget. Tanken hade väl någon gång slagit mig att skulle att det där skulle kunna vara ett lag jag skulle kunna supporta. Kopplingen fanns definitivt men det hade aldrig blivit mer än att kolla av resultatet i Championship då och då.
Men just idag, så spelade dem sin kanske viktigaste match på 15 år. De hade en fot in i värmen och högsta ligan. Jag stegade ut ur rummet, längs med korridoren till min kompis Davids rum och knackade på. Väl där så kollade jag med honom.
”Du, visst hade inte du den där playkanalen, så man kan se playoff-finalen idag? Den börjar kl 17, vi ska inte se den innan vi drar på förfest?
”Absolut, det kan vi göra” svarade han lugnt.
Så så blev det, vi skulle rigga upp TV:n i vardagsrummet för att se finalen utspela sig på Wembley innan vi skulle vidare på förfesten. En match som egentligen inte spelade allt för stor roll utan var mest lite kul att se, och bra sätt att ladda upp med några kalla Breznak från kylen innan avfärd.
Klockan slog 17 och det var matchdags, och vi slog oss ner. Jag i den svarta soffan och min kompis i den beiga soffan. Stil och matchning var inte vår starka sida.
Och matchen var igång, på ett soligt Wembley framför 70 000 fans, och i början var det inte helt olikt vilken annan match som helst, även om jag givetvis höll ett extra gott öga för just Sheffield i denna match. Matchen var jämn, och båda lagen hade fått chanser varav en ramträff från Hull, som nästan fick TV:n att skaka till och med. Jag märkte då att jag satt framåtlutat på soffan, med ögonen hårt spärrat i rutan och spelarna på plan, något väcktes i mig. Var det detta som närmast kan beskrivas som fotbollspassion? Att få se den briljante Barry Bannan dribbla runt, Fernando Forestieri göra sina vansinnetacklingar och Kieren Westwood göra sina magnifika slängräddningar hade väckt något i mig och nu var jag investerad.
Andra halvleken satte igång, och nu var jag snudd på halvvägs ur soffan under vardera minut, tills det som inte fick hända hände. Kanonen från Mohamed Diamé. Den som ändrade allt. Skottet som fick mig att inse. Nu var jag fast, och fast slutsignalen kom och Sheffield Wednesday förlorade så insåg jag. Detta var numera mitt lag. Detta var matchen som ändrade allt. Detta var matchen som väckte passionen. Resten av den kvällen njöt jag ändå av de kalla ölen, den varma solen och att livet ändå var rätt bra trots den knivdolk till besvikelse jag känt nyss i hjärtat.
Jag insåg att det är såhär fotboll ska kännas, på gott och ont. Sen den dagen har Sheffield Wednesday varit mitt lag, jag har kunnat se merparten av deras matcher via nätet och även sett match live. Fotboll behöver inte vara blodigt allvar, men det behöver heller inte, inte vara det. Fotboll ska vara känslor, på gott och ont, i med och motgång.
We are all Wednesday Aren’t we?
Henrik Bradley
