Klockan två på natten för exakt sju år sedan grenslade jag min cykel och styrde ut på de mörklagda vägarna i den thailändska fiskebyn Huay Yang. Målet var ”Ranchen”, en salig blandning av bageri på morgonen, driving range på dagen och restaurang på kvällen. Särskilt deras BBQ-kvällar var välbesökta, inte minst av de svenskar som dominerade de allt fler lägenhetskomplex som byggts. Men också sportbar när tillfälle gavs.
Och nu gavs det ett tillfälle. Under cykelturen tänkte jag på hur detta med fotboll följt mig genom livet. Som spelare med något enstaka inhopp i landets näst högsta serie. Som ledare under ett antal år. Som förälder till två flickor och en pojke som samtliga spelat fotboll.
Jag mindes den första fotbollsmatchen jag sett på Tv. Utsändningarna startade sent i Norrlands inland. I min hemby sex mil söder om Gällivare satt jag som åttaåring med korslagda ben framför en apparat som bara glimtvis gav ljud och bild ifrån sig mellan de frekventa snöfallen (som vi i och för sig ju var vana vid på dessa breddgrader.) Men genom bruset trängde det fram en allvarlig röst som tillhörde Arne Thorén som med djupt allvar i stämman berättade att USA:s president John F Kennedy hade blivit skjuten vid ett besök i Dallas, Texas. Då, 22 november 1963, var alltså TV-utsändningarna både nya och svajiga.
Bara knappt tre år senare var det VM i fotboll i England. Det hade säkert kunnat gå mitt elvaåriga jag förbi, då ingen i byn ägande sig åt sådana världsligheter. Den halva som var troende laestadianer var förbjudna att inneha TV och resten hade nog inte tid då slåttern på byns småjordbruk tog all tid och kraft. Men en ingift släkting från Borås var och hälsade på; det var vanligt att de till tekoindustrins Borås eller varvens Göteborg utflyttade återvände norrut om somrarna innan charterturismens framväxt fick deras semesterkompasser att i stället peka söderut. Denne ingifte släkting var alltså fotbollsintresserad och såg till att knäppa på Tv:n 11 juli 1966. I en liten svart-vit apparat lyckades det ändå hjälpligt att urskilja lagen i VM:s öppningsmatch; hemmalaget England mot Uruguay. Trots att matchen slutade 0-0 satt jag helt trollbunden – och därefter var jag fast.
Denna natt skulle också 0-0 vara ett drömresultat. Det skulle innebära att Sverige för första gången sedan 2006, dvs på hela 11 långa år, gick till VM. Och att Italien som varit med om alla VM-slutspel sedan 1958 skulle missa slutspelet. Första play-offmatchen hade ju slutat med svensk seger då Jakob Johansson i minut 61 hade gjort matchens enda mål. Men nu var det alltså returmatch i lejonets egen kula, närmare bestämt Milano. Och sportbaren hade låtit meddela att de skulle hålla öppet från klockan två på natten och framåt.
Jag råkade vara i Huay Yang bara därför att min dåvarande flickvän hade fått jobb på svenska skolan och jag hade lovat se efter hennes egna barn om hon fick jobbet. Då jag inte fick tjänstledigt sade jag upp mig och hängde med.
Tyvärr talar jag inte thai, men det finns ju andra språk. När vakten i bostadsområdet vinkade in mig hade jag inte begått någon förseelse utan det var post från Sverige. När han fick se det inplastade Offside-numrets omslagspojke skrattande han igenkännande och sa bara ”Zlatan”.
Så där satt vi i den tropiska natten; ett femtiotal svenskar – mest män – med en ölflaska i handen och ett bultade hjärta innanför t-shirten. Anstormningen blev den väntade, men Sverige höll emot. Och höll emot. Mittbackarna Granen och VNL tog hand om de många inläggen. Gustav Svensson, tidigt inbytt efter att första matchens målskytt Jakob Johansson skadat sig redan efter en kvarts spel, agerade kyligt. Robin Olsson räddade Immobiles friläge och Granqvist rensade på mållinjen. Alla slet som djur; från Ludvig Augustinsson och Mikael Lustig till Ola Toivonen och inbytte Isaac Kiese Thelin. Och till slut, efter fem ändlösa tilläggsminuter blåstes matchen av. ”Ranchen” fylldes av jubel och struparna av mera öl.
0–0 borta mot Italien! Detta trots hemmalagets 75-procentiga bollinnehav, 27- 4 i avslut och 6-1 i avslut på mål! Gråtande italienare på planen medan regnet av flaskor, tändare och annat från San Siros läktare inte ville ta slut. Jublande svenska spelare med lagkaptenen Andreas Granqvist i spetsen. Granen som gjorde sin långa karriärs kanske allra främsta match denna magiska natt i Huay Yang.
Sakta cyklade jag hemåt i den natt som började övergå i ett svagt gryningsljus och njöt av ”miraklet i Milano!”
Bandhagen 13 november 2024
