Kan mitt livs fotbollsmatch vara en match som jag knappt kommer ihåg?
Kanske, kanske inte? Hur som helst, jag tar det från början.
Jag skulle få följa med min pappa och hälsa på farmor och hennes man i Norrköping.
Bara jag, lillebror och mamma skulle stanna hemma i Vadstena. Vi skulle sova över och
gå på fotboll. Vilka som IFK mötte minns jag inte. Inte heller vad matchen blev.
Minns inte ens vilket år det var, jag hade börjat skolan så det borde ha varit tidigt 70-tal.
Men vissa minnesbilder är glasklara, något från resan in. Något från när jag skulle sova
och förmodligen saknade mamma. Starkaste minnet är ändå hur vi går från
Plankgatan(?) där jag tror att de bodde då. Vi går hand i hand, ”håller din hand som när
jag var liten” träffar därför rakt in i mitt hjärta när jag hör den. Ett annat minne är hur jag
tillsammans med andra barn sitter innanför staketet på löparbanan. Har för mig att
någon kommer och säger till att där kan de inte sitta men att pappa viftar bort det.
Så allt sedan dess har jag varit supporter till Peking och återkommit flera gånger per år.
Några säsonger med årskort med allt vad det innebär med resor osv. Åkte naturligtvis
även under de svåra åren. Vilka matcher jag minns mest? Cupmatcherna i Europa
sticker ut så klart. Roma! Byter aldrig lag. Nu är min son också supporter och min dotters
sambo visade sig också hålla på vårt lag. Vi försöker nu fostra första barnbarnet att hålla
på rätt lag, Sixten nu drygt fem år har varit med några gånger. Vad han tycker?
Han gillar inte när det smäller! Det gör inte jag heller! Senaste matchen vi såg var mot
Blåvitt. Dyra biljetter, mat på stan innan match. Allt detta för att lämna arenan i paus
när bortafansen drog igång skjutande med fyrverkeri osv. Frågan jag ställer mig nu är;
Vill jag åka på match mer? Är så less på de som förstör upplevelsen med bengaler,
fyrverkerier och knallskott. Varför räcker det inte med att sjunga? Varför gör inte
klubbarna något? Förbundet? Vill inte IFK ha mina pengar? Mitt stöd? Av de som står har
jag kallats ”soffsupporter”. Min åsikt är ointressant. OK, då får det väl bli så.
Vi på sittplats får väl stanna hemma och bojkotta matcherna då. Eller?
Tänker att det vore oerhört sorgligt. Fotboll är en del av mig och har gett så mycket.
Både glädje och sorg som i livet i övrigt då. Gemenskap över generationer.
Känslan idag när sista omgången i årets Allsvenska precis är färdigspelad med nya
avbrutna matcher är att jag skiter i det.
Efter över femtio år som supporter till Peking har jag tappat lusten till allsvenskan.
Om jag kan hitta tillbaka? Vet inte! Jag kan älska sångerna och ramsorna från ståplats.
Men lika mycket fylls jag med avsmak för allt det andra. Varför tillåts några få diktera
villkoren för så många?
Min första match lade grunden till ett liv med fotboll. Här i Sverige och även som
en groundhopper-amatör ute i fotbollseuropa. Hur blir det nu?
Ändå, Forza Peking för alltid! Från soffan? Eller?
