Jag minns inte varför jag släpade med mig ett par fotbollsskor på semestern, ingen annan i familjen gillade fotboll. Förvisso hade jag fått igenom mitt önskemål om en tur till Camp Nou men det var inte direkt någon risk att jag skulle få jogga ut på planen och dra iväg några skott på Victor Baía. Men jag kom aldrig ens till vändkorset på Camp Nou, istället hamnade vi vid den själlösa Olympiastadion. Så går det när man låter sina idrottsblinda föräldrar sköta kartläsningen.
Väl på plats på campingen, några timmar söder om Barcelona (och Camp Nou), hade jag inte mycket nytta av mina fotbollsskor, åtminstone inte förrän jag såg ”Football game!” på en handskriven lapp vid poolområdet. Det skulle spelas en match för alla i åldrarna 12-15 på fotbollsplanen bredvid campingen, en 11-mannaplan som till synes saknade planskötare. Äntligen lite fotbollstur efter debaclet i Barcelona! Någon dag senare knöt jag ihop ett skosnöre från varje sko och hängde knuten på nacken så skorna studsade framför mig när jag i god tid gick ner mot planen. Jag ville vara på plats i god tid för att inte riskera att det blev fullt. Tänk om det är maximalt sju avbytare?
En kille i 18-årsåldern med domardräkt delade in oss i två lag, gav oss västar och lyckades få två föräldrar att agera coacher åt vardera lag. Detta var dock före FM-generationen så papporna insåg inte vilken möjlighet de precis hade belönats med. Istället övergav de coachandet ganska omgående, något som inte spelade så stor roll eftersom vi spelare skötte de flygande bytena rätt bra på egen hand.
Matchen började och det var såklart full fart framåt från båda lagen, utan något som helst tecken på försvarsspel. De där coacherna kunde kanske haft en roll ändå. Ständigt fastskruvad i en defensiv roll hemma i Göteborg höll jag mig därför kvar ensam när mitt lag anföll. Kanske tänkte jag på vad min dåvarande tränare hade sagt när jag vid ett sällsynt tillfälle hade tjatat mig till att få spela i anfallet under en träning. Efter några minuters vilt springande, som renderade i en och annan offside, hade han ropat ut mig till sidlinjen och sagt att det nog var lika bra att jag höll mig i försvaret med motiveringen ”Var du än spelar ser du åtminstone till att det inte blir mål”. Jag valde att ta det som en komplimang. Nere i Spanien stod jag därför kvar i min defensiva roll och försökte se till att det inte blev mål när motståndarna kontrade. I min otacksamma roll fick jag såklart inga passningar av mina lagkamrater. Det var ärligt talat inte så många passningar ändå, men de få som skickades iväg gick åtminstone inte bakåt till den ensamme försvararen. När mitt lag fick hörna femton minuter in i matchen hade jag nog inte haft en enda bolltouch. Jag följde försiktigt med upp med den klena förhoppningen om att kunna möta en rensning med ett skott.
Hörnan gick från vänster, nickades undan och bollen kom perfekt emot mig. Den hade precis rätt fart, precis rätt studs och precis rätt vinkel. Jag accelererade fram emot bollen och klippte till med en yttersida några meter utanför straffområdet. Redan när jag träffade bollen visste jag att den skulle gå in. Det hade varit den perfekta träffen. Jag brydde mig inte ens om att röra mig mot mål för en eventuell retur, istället stannade jag upp och njöt av hur bollen skruvade sig in i det vänstra krysset. Målvakten, som inte bara hade tagit med sig fotbollsskor på semestern utan även målvaktshandskar och en sådan där skrikig målvaktströja som var populär på 90-talet, låg i luften och sträckte förgäves sin handske efter bollen. Mitt livs träff, mitt livs mål. Under sekunderna som gick när bollen letade sig mot mål förstod jag vad det kunde innebära för resten av matchen och när bollen träffade nätet hann jag precis se hur alla vände sig emot mig, jag var som sagt längst bak i planen, innan jag lugnt vände mig om och började jogga tillbaka mot våran planhalva. Jag ville få dem att tro att det här inte var en stor grej för min del, att jag kunde bomba in skott i krysset med skruvade yttersidor bäst fan jag ville. Alla föräldrar längs sidlinjen applåderade och på vägen mot mittlinjen sprang jag förbi domaren som sträckte ut en hand för att göra en high five (det var som sagt en hitte-på-match) som jag mötte så avmätt jag kunde. Därefter var jag kungen. Alla mina medspelare letade efter mig så fort de ville slå en passning. De passade till och med bakåt, så länge det var till mig. För att inte röja min sanna fotbollsidentitet, en Rory Delap utan inkasten, såg jag till att hela tiden stå omarkerad och sen spela enkelt. Alltid lojt, alltid med axlarna nere. Jag är inte här för min skull utan för eran, to let you get a touch of my brilliance.
Det framstår ju inte som någon rolig match, att bara riskminimera och försöka se opåverkad ut. Men för en gångs jävla skull var jag kungen, jag var Roberto Carlos efter målet mot Frankrike i för-VM. Det är fortfarande min största fotbollsupplevelse, drömträffen i Spanien på en dålig plan bredvid en campingplats.
