Med klappande händer över huvudet joggar Fredrik Hammar fram mot den helt vitklädda bortaklacken på Gamla Ullevi. Supportrarna sjunger:
– Hammar, Hammar, Hammar, Hammarbyyyyy, Hammarbyyyyy, Hammarby-y-y!
Sekunderna före avspark njuter han alltid lite extra av stämningen, särskilt när matcharenan är fullsatt. Inte för att han behöver extra tändvätska för att tagga i gång – Fredrik är uppväxt med att »man hatar Gais« och älskar att spela den här sortens match.
När domaren visslar i gång den allsvenska återstarten är det som om Fredrik kopplar i ett par hörlurar med noise cancelling i öronen. Bara vid spelavbrott i form av inkast och frisparkar släpper öronen in den mäktiga ljudkulissen i hans hjärna. Som nu, när hemmalagets mittfältare Axel Henriksson tacklar ner honom i gräset på mittplan. Fredrik Hammars skalle kokar. Han uppskattar hårt spel men inte att själv bli klippt. Till Henriksson ryter han:
