Jublet som utbröt på Stamford Bridges norra läktare när domaren blåste av matchen den 3 maj i år var öronbedövande. Fansen hoppade så att betongfundamentet gungade och konfettikanoner fyrade av glittrande remsor som singlade ner mot gräset, där de trasslade in sig i de firande Chelseaspelarnas skor.
1–0-vinsten över Crystal Palace var inte någon storartad prestation, men så hade också Chelsea sett tröttkörda ut i flera månader. De släpade sig över mållinjen på tunga ben, tacksamma över att ingen konkurrent kunde bjuda allvarligt och uthålligt motstånd.
Så när klubbens första ligatitel på fem år nu äntligen var bärgad uppstod en märklig känsla av både lättnad och glädje. Runtom läktarna skrålade fansen, med brittisk brytning: »Joooo-seeyy Mou-rin-yo! Joooo-seeyy Mou-rin-yo!«
Föremålet för hyllningarna såg dock mest sur ut. Det var som om han bestämt sig för att vägra att le. Såg han dessutom inte lite sjavig ut? Slipsknuten var lossad och den välskräddade kavajen hängde snett över axlarna.
