Du var packad när du bestämde att du skulle göra en film av Martin Bengtssons självbiografiska bok I skuggan av San Siro. Krävs det en fylla för att våga sig på att göra spelfilm om fotboll?
– Jag lärde känna Martin när vi båda var i 20-årsåldern och det var någon sen kväll som jag, som inte ens hade gjort klart min första kortfilm vid den tidpunkten, sa att jag en dag skulle göra en film av hans bok. Så ja, lite så. Det krävs nog ett visst mått av berusning, både i promillehalt och i självbild. Men det var tur att det sedan gick en massa år. Det här är en mörk och komplex historia som inte ska dramatiseras av en naiv 20-åring. Det sista jag ville göra var en fotbollsfilm med några snygga jävla bicykletas i motljus.
Vad var svårast med att göra en bra fotbollsfilm?
– Tigrar har en annorlunda dramaturgi. De flesta sportfilmer slutar där vår film är halvvägs. Det var en tidig idé att osäkra filmen, att få tittaren att tänka: »Jaha, vad fan ska hända nu då?« Självklart har jag haft en del ångest över att folk ska kliva in i filmen med förväntan om att protagonisten ska hoppa in och avgöra i slutminuten och bli hjälte. Men jag hoppas att man inte förväntar sig att se på en rad häftigt filmade fotbollsmatcher, det är mer fokus på ångesten när man ska bytas in än scenerna när man har avgjort en match i Serie A.
